Kvalia på print

När jag nu under våren läst ett kursmoment i medvetandefilosofi på Stockholms universitet dribblades jag av en frågeställning som skulle kunna formuleras såhär: kan film lösa vad medvetandefilosoferna kallar deras ”stora problem”? Detta problem handlar om hur det å ena sidan för forskaren är fullt möjligt att rada heltäckande beskrivningar av människans neurologiska processer, men å andra sidan kommer vi fortfarande inte kunna tänka hos hur det är för någon annan människa att ha den människans medvetande. I själva verket kanske problemet har mer att göra med vår begränsade fantasi, men det är någonting mystiskt i att den blinda som fått lära sig allt om den fysiska karaktären av röd färg ändå kommer få ny kunskap då den återfår synen och för första gången faktiskt ser rött. Denna sortens unika känslor, som med nödvändighet bara kan uppfattas subjektivt, kallas kvalia.

Så länge vi godtar att medvetandet är någonting som existerar i världen borde det nödvändigtvis finnas ett sätt som man kan detektera de objekt som enskilt eller tillsammans med andra objekt utgör varje medvetandeprocess. Eftersom vi alltså inte vet något sådant sätt så kan man sluta sig till att de mänskliga sinnesorganen och den rådande datorteknologin (dvs. människan + teknik) är otillräckliga för sådana operationer: lägger vi ihop de samlade neurologiska impulser relevanta för ett visst sinnestillstånd kommer vi ändå inte få veta hur sinnestillståndet är, utan enbart vad det består av (detta är åtminstone vad många medvetandefilosofer skulle säga).

epstein2

Det kan verka underligt att då titta på konstnärliga medium som sådana här apparater, men låt oss testa detta. Givetvis kan inte filmmediet ge oss receptet för kvalia, men filmkonsten skulle åtminstone kunna göra medvetandeprocesser synliga. Filmkonsten har precis som all konst alltid gjort i hög grad handlat om identifikation, vilket dessutom aldrig verkat så riktigt som idag då digital film arbetar sig allt närmare människor i en global kultur. Ett bra exempel är den Shirin (Kiarostami 2008) där biotittande kvinnor filmas framifrån okommenterat, och även annat som Kiarostami gjort visar upp människan på ett så oförmedlat sätt som möjligt (men film är aldrig oförmedlat, vilket också är problemet här).

Ett motsatsförhållande gör sig direkt märkbart. Å ena sidan: att se en människa fotograferad, och i högre grad i en filmsekvens, är någonting fullständigt annorlunda än att se en människa i kött och blod. I det förra fallet kan man rada upp en ändlig lista på observerbara fakta, men det senare fallet kan man det inte. På så vis verkar filmen säga mindre om människan än vi kan inse på egen hand. Å andra sidan: genom filmen exponeras vi alltid inför en subjektiv bild. En filmsekvens är en reducerad verklighet som skalar bort allting som inte är kvalia. Filmer kan göras – och har ofta gjorts – på ett sådant vis så att vi ska uppleva de såsom de människor som figurer i filmen upplever verkligheten. Frågan kan då också ställas: kan vi lura oss själva att leva oss in i en annans människas medvetande?

epstein4

Vad som sker när vi lurar oss själva till att uppleva oss som en av filmens fantasifigurer är av föga intresse för diskussionen, men vad som visas i film är inte fantasifigurer utan för det mesta riktiga människor, levande eller döda skådespelare. Men det är inte i anledning av hur en films karaktärer beter sig som medvetandet skulle kunna synliggöras utan i filmens presentation av karaktärerna, för det är där en generalisering skett. Så det finns någonting väsentligt i att det är riktiga människor, för inga andra skapelser skulle kunna säga någonting väsentligt om oss, men det finns också någonting väsentligt i att vi skalats ut ur ett sammanhang, för då vet vi var vi ska titta och vad vi ska titta efter.

Man skulle kunna sammanfatta såhär. Kvalia är någonting exakt, därför bör vi skala bort, men skalar vi bort mer än den autentiska kroppen försvinner identifikationen och därtill all möjlighet att verifiera. Resonemanget är dock befängt. Bara en liten del av medvetandet tar sig uttryck i kroppen och antagligen finns det sorters kvalia som aldrig tar sig yttre uttryck, och ganska omgående måste man erkänna att den konst vi kan tänka oss idag inte kan ge någon ny kunskap om medvetandet. Fortfarande är det en vacker tanke att abstraktion i konstnärlig bemärkelse skulle kunna generera abstraktion i metafysisk bemärkelse. Jag tror också att denna ”vackra tanke” är skäl till att abstraktion för många också är vackert. Det är kan vara svårt att bevisa denna estetiska tes, men den återfinns hos många av (den tidiga) filmteorins stora namn, såsom Germaine DulacJean Epstein, Jacques Aumont och Béla Balázs. Den sistnämnde skriver:

”In the silent film facial expression, isolated from its surroundings, seemed to penetrate to a strange new dimension of the soul. It revealed to us a new world – the world of microphysiognomy which could not otherwise be seen with the naked eye or in everyday life. In the sound film the part played by this “microphysiognomy” has greatly diminished because it is now apparently possible to express in words much of what facial expression apparently showed. But it is never the same – many profound emotional experiences can never be expressed in words at all.”

epstein1

Det är en naiv idé att vi skulle kunna få veta mer om medvetande genom att se på utsidan av det, än om vi ser på insidan; men om vi ställer oss frågan ”hur är det att uppleva vad vi upplever i hjärnan?” (och det är faktiskt hjärnprocesserna vi upplever när vi upplever någonting) så kan vi givetvis inte svara i termer av nya hjärnprocesser, det vore att ge svaret genom att åter ställa frågan. För att göra reda för medvetandets fysiska karaktär måste vi gå inåt, men för att göra reda för den mentala karaktären av medvetandet måste vi kanske istället gå utåt, generalisera. Filmkonstens porträttering av människan generaliserar ständigt, det är det den gör. Vi vet inte vad skådespelaren tänker på, men vi vet resultatet, vi vet hur, och det verkar mycket riktigt vara ”hur” som är problemet med kvalia.

Så filmkameran är en humanistisk maskin – den visar hur det är att känna si och så – för vi kan inte se den generella bilden i verkligheten. Men mer korrekt är filmkameran en maskin som jobbar med en humanistisk estetik, vilket jag alltså knappast blir den första att påstå. Filmkameran visar bara bilder på konsekvenser, det är egentligen en icke-humanistisk maskin, som visar allt utan det mentala, men ger sken av att göra just detta. Så den inledande frågan i denna text är i högsta grad relevant för studier av filmmediet, men i själva verket för att svaret är ”nej”, och för att alla gör samma misstag att hoppas på ett ”ja” eller åtminstone ”delvis”. Filmen har hittills aldrig lärt oss någonting om vad det innebär att vara människa, bara gett förslag på hur vi bör leva våra liv vilket väl är minst lika viktigt men utan genuint humanistiskt värde.

epstein3

Kanske kan man påstå att filmen också förstärker ovissheten mellan oss människor, vilket skulle vidare borde sättas i samband med att filmer som skildrar alienation ofta är griper tag extra (för den sortens känslor är ligger närmast vad filmen kan förmedla). Jack har tidigare skrivit om kamerans naturliga utanförskap, visserligen ur ett annat perspektiv än jag gör, och visst finns det mycket sanning i en sådan beskrivning. Men det är i så fall obegripligt varför inte kameran rör sig närmare sina skådespelare i sådana filmer, för att på så vis finna själva essensen i det de vill ha sagt.

Balázs och gänget hyllar det rent estetiska i närbilden, för dess skönhet. Jag vill då påminna om att ansiktet inte främst är vackert för dess symmetri eller struktur, men för dess främmande och skrämmande karaktär. Det finns en grad av ”uncanny valley” i varje mänskligt ansikte (Hollywood skulle förneka detta) och filmen uppmärksammar oss också på detta; ännu mer så när rör oss vidare i en digital tidsålder. Men det framtida resultatet kommer inte vara att vi når några vidare insikter om kvalia, men att vi bara mer och mer förstår att vi inte förstår varandra. För så vida vi istället bara mer och mer försöker lura oss själva att så inte är fallet, så kommer ändå illusionen till sist brista.

Ett tredje alternativ är förstås att det visar sig att konst faktiskt kan besvara på frågan vad kvalia är, kanske med hjälp av multipla ”skärmar” som visar upp olika dimensioner av hur det är att vara vid medvetande med vilka vi också på olika sätt kan identifiera oss med. Det låter som en omöjlighet på flera plan, men om det någon gång kommer att bli viktigt att lösa gåtan, så låt oss hoppas.

//Filip Åkerman

Taggar:, , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: