Targets (1968) – När illusionerna bryts

Det är idag ganska exakt ett år sedan en beväpnad man klev in på en visning av The Dark Knight Rises (Christopher Nolan, 2012) och öppnade eld. Biografen – som i hundra år varit en plats dit man gått för att fly undan verklighetens bekymmer och besvär; drömt sig bort till fantastiska världar, vackra kvinnor, stiliga män, lycka och sorg – förvandlades till ett helvete. En av de heligaste av alla illusioner bröts: film är inte frånskilt verkligheten. Biografens mörker upphörde att vara det skydd – den privata sfär som gjorde film populärt i mediets begynnelse när man inte kunde få tid för sig själv någon annanstans – som man alltid förknippat det med. Istället förvandlades biografen till det motsatta, nämligen en plats av total utsatthet.

1968 regisserade Peter Bogdanovich filmen Targets. Den består av två skilda berättelser – å ena sidan handlar filmen om en alienerad man, Bobby, som utan tydligt motiv mördar sin familj för att därefter ge sig ut och mörda slumpmässigt valda människor i staden; å andra sidan handlar den om en åldrad skådespelare, Byron Orlok, som har bestämt sig för att pensionera sig, men som innan dess skall göra sitt sista framträdande på en drive in-biograf.

Genom dessa två, vid första anblicken kanske bara ytligt sammanhängande, berättelser så synar Bogdanovich USAs underhållningskultur och framför allt faran med film. Vad de två berättelserna får representera är delen som lever under underhållningens illusioner, och delen som arbetar med den och därmed också är medvetna om den.

vlcsnap-2013-07-03-21h21m39s87

Bland det viktigaste i det amerikanska samhället – och därmed också ett återkommande tema i många filmer som görs i Hollywood – är kärnfamiljen. Kärnfamiljen representerar säkerhet och självständighet – det är allt man behöver. I Targets bryter Bogdanovich ned den; han avslöjar dess smutsiga inre. Bakom den lyckliga medelklassfasaden ruvar tomhet och kyla. Det är ett spel. Teater. I en scen sitter familjen samlad vid matbordet, men samtliga talar i mun på varandra. Ingen lyssnar på någon annan och de fyra rösterna dränker varandra. Det är ett ogenomträngligt sorl.

Ett annat exempel på hur frånskilda de är ifrån varandra är scenerna där Bobby och hans fru interagerar med varandra. De kan inte tala med vandra, och när Bobbys fru kommer hem ifrån jobbet är sovrummet nedsläckt, vilket i sig blir en fysisk manifestation i bilden för att de aldrig ser varandra. Det är också en känsla som förstärks ytterligare när frugan ska ge Bobby en godnattpuss. Filmen klipper då till en synvinkelbild där Bobby är i oskärpa (se ovanstående bild) under hela pussen. Hans identitet blir osäker därför att de inte har någon kontakt med varandra. Hon ser honom, men  samtidigt så gör hon det egentligen inte.

I en annan scen rör sig Bobby genom en mörk korridor, kommer till ett upplyst rum där modern och fadern sitter framför TV:n. Han slår sig ned. Tillsammans sitter de tre – grundstommen i den amerikanska kärnfamiljen – samlade i den närmaste ritualliknande stund som TV-tittandet var. TV:n utgjorde ett centrum i den amerikanska familjen. Inte sällan möblerade man hela sitt vardagsrum efter TV:n. Huset i övrigt är mycket mörkt, men  TV:n som inte är i bild lyser upp hela rummet – det är ljuset i deras liv. Den leder vägen och den håller verkligheten borta.

vlcsnap-2013-07-01-22h22m20s77

Utöver TV:ns framträdande roll i ovanstående bild, så är ljudet ifrån TV:n ständigt i bakgrunden i huset. Det är oundkomligt. Radion spelar en liknande roll när Bobby åker bil. Varje gång han startar bilen så går radion igång på väldigt hög volym – den dränker alla ljud som världen åstadkommer, även bilens. Tillsammans med film utgör radio och TV de centrala delarna av filmens porträtt av amerikansk kultur. Två andra typiska symboler för USA är dock också av stor vikt, nämligen coca ocla och vapen.

Bobby och hans far är vapenfantaster. De jagar tillsammans och Bobby har hela sitt bagageutrymme fullproppat med vapen och bäst av allt verkar han trivas i vapenaffär där han ofta hänger. Vapen tycks vara heligt för många amerikaner. Precis som kärnfamiljen är en säkerhet, så är vapen en säkerhet. Den enda man verkligen kan lita på är sig själv och sin familj. När Bobby väl har mördat sin familj och gett sig ut till en hög plats för att skjuta fler människor i väntan på det oundvikliga – att bli tagen – så har han dock inte enbart med sig vapen, utan också en flaska coca cola. Kapitalism och vapen – USA i ett nötskal.

Vad Bogdanovich gör är att han visar allt det som utgör det amerikanska samhället – underhållning, vapen, kapitalism och kärnfamiljen – men istället för att hylla det, visar han vad som försiggår bakom fasaden. Kärnfamiljen i filmen är tom och kall. Säkerheten som den skall utgöra försvinner när Bobby kallblodigt mördar sin familj. Kärnfamiljen är inget skydd och inte heller är vapen det – kanske är det snarare så att allting som hyllas som genomamerikansk är roten till ondska?

vlcsnap-2013-07-02-06h54m34s116

Tesen som Bogdanovich verkar driva, åtminstone delvis, är inte helt olik den som Walter Benjamin förde i sin berömda uppsats The Work of Art in the Age of Mechanical Reproduction . Vi människor har blivit avtrubbade och förslavade under modernitetens konstanta bombardemang av bilder. För att försvara oss ifrån alla intryck så bygger vi upp ett skydd. Resultatet är att vi också avskärmar oss ifrån världen. Vi tappar kontakt med både oss själva och med världen runt omkring.

Bogdanovich är en filmälskare – vilket framgår tydligt om man tittar på rollen som film spelar i exempelvis The Last Picture Show (1971) eller hans många Hollywood-hyllningar – men likväl kan han rikta kameran mot sig själv och sin kärlek. Han försöker se den för vad den är.  När en DJ träffar den åldrade skådespelaren Orlok förklarar han att han sett Orloks filmer tusentals gånger och att de ”blew his mind”. ”I can see that” svarar Orlok med ett tonfall som om han tolkar det bokstavligt – ungdomen verkar inte längre ha en hjärna, de lever i en värld av drömmar.

Konflikten mellan film och verklighet blir som allra tydligast när Bobby beger sig till en drive in-biograf och placerar sitt gevär i ett hål i filmduken. När Bobby beskjuter publiken så bryts illusionen mellan film och verklighet. Mardrömmen – som åskådaren tidigare varit frånskild eftersom den varit en del av fantasins värld och på så vis en källa till njutning – förvandlas till verklighet. Fantasierna upphör och verkligheten tvingar sig på. Men det tar tid. Medan Bobby skjuter människor, sitter andra uppslukade av filmen och märker inte ens att deras grannar blir skjutna. Inte heller hör de ljuden. Filmens trollbindande magi är för kraftfull för att de ska kunna slita sig. Här, på ett kraftfullt sätt, skildrar Bogdanovich konflikten mellan verklighet och illusion: nödvändigheten i det förstnämnda; skönheten i illusionen.

När Bobby placerar sitt gevär genom ett hål i duken blir han en del av filmen. Han saknar kontakt med omvärlden och sig själv; han förvandlas till en del av illusionen. De enda som inte verkar vara uppslukade av filmens fantasier är de som jobbar med film. Orlok är mer intresserad av publikens reaktioner än av filmen. Förmodligen är det på grund av att han känner till mekanikerna bakom filmen. Ett liv inom filmbranschen har förträngt magin. Som Brecht (ungefärligt) uttryckte det: arenan runt boxningsringen har blottats.

Därför är det också inte särskilt konstigt att det är just Orlok som räddar dagen. Långsamt börjar han ta sig mot duken där Bobby står. Bobby ser honom, men blir förvirrad eftersom han har Orloks filmiska version på sin ena sida, den riktiga människan på andra sidan. Fantasierna som Bobby omgivit sig av ställs på kant när han omringas av två Orlok. I panik börjar han skjuta mot båda, den verkliga och den filmiska, men hans förvirring gör det möjligt för Orlok att ta sig fram till honom. Orlok ger honom tre örfilar – precis som om han skall väckas ur sina mardrömmar –  och Bobby vaknar till liv. Som ett barn kryper han ihop i ett hörn.

vlcsnap-2013-07-02-06h56m50s221 vlcsnap-2013-07-02-06h55m46s76 vlcsnap-2013-07-02-06h56m57s31 vlcsnap-2013-07-02-06h57m05s74

Verkligheten penetrerar illusionen som har blivit en naturlig del av Bobbys liv, precis som åskådarnas drömmar demoleras när Bobby öppnar eld emot dem. Genom Orloff så blir dock film en räddning, eftersom människorna bakom filmen har en möjlighet att se bortom dess illusioner. Film får därför en mycket intressant tudelad roll i filmen: å ena sidan förslavar och förtrollar den; å andra sidan kan den vara ett sätt att väcka människor upp ur den sömn som filmen inger dem med. Det är inte helt olikt resonemanget som Brecht och Benjamin förde på 20- och 30-talet. Bilderna förslavar oss, därför måste illusionerna brytas: ramverket måste tydliggöras. Film som underhållningsform måste dekonstrueras och vändas mot sina mästare.

Film får alltså både spela rollen som mördare – genom geväret som pekar ut ur duken, alienationen och illusionerna – och som räddare – genom Orlok. Bogdanovich synar inte bara sitt hemland och dess kultur, utan också det som han älskar mest, nämligen film. Till skillnad ifrån exempelvis The Last Picture Show så härleder han konsekvenser ur dess makt och faran den medför, samtidigt som de flesta som har sett en film, precis som i filmen, kan hålla med att illusionen som bion projicerar är härlig den också.  Det är således ett högst ambivalent och intressant porträtt av film som medium och av underhållningskultur i stort.

vlcsnap-2013-07-03-21h12m41s54

Med skjutningen i Aurora i åtanke är filmen än idag oerhört relevant. Förmodligen dessutom mer än den var på 60-talet med tanke på att skärmkulturen tar allt större plats och bilder av alla dess slag utgör en större del av våra liv. Konflikten mellan verklighet och film är komplex och filmens slut rymmer inga svar. Däremot lyckas Bogdanovich sammanfatta inte bara filmen utan också konflikten på ett utmärkt sätt i den avslutande bilden. Biografen är död. Är det för att det är dag, eller därför är det på grund av att illusionen har brytits? Allt som återstår som minne av gårdagen är Bobbys bil – en påminnelse om att trots allt det fantastiska med filmens värld så får vi aldrig glömma bort dess makt och farorna som kan uppstå därur.

// Jack Brånfelt

Taggar:, , , , , , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: