SFF12: Like Someone in Love och skiftande identiteter

Anslaget: en bar i Tokyo, människor samtalar stående och sittandes i grupper, lounge-jazz i bakgrunden, glas som klirrar. Ingen av personerna i bild får större utrymme än någon annan. Det är en scen utan särskilt fokus, där vår blick tillåts röra sig utan riktlinjer, utan mål. En röst talar. Men vem är det som talar? Blicken vandrar fram och tillbaka över bilden för att lokalisera vart rösten kommer ifrån. Är det ett utdrag ur en konversation? Är det någons inre tankar? Det som är synligt i bilden ger inget svar, men som åskådare försöker man finna svar. Efter en stund avslöjas källan: det klipps till en bild på huvudkaraktären Akiko som talar i sin telefon.

I dessa första minuter av förvirring – av försök till lokalisering – utforskar Abbas Kiarostami återigen temat ”identitet”, vilket är ett tema som Kiarostami har ägnat sig åt i flera tidigare filmer. Tidigare på den här bloggen har jag skrivit ett inlägg om hur han hanterar samma tema i filmerna Close-Up (Nema-ye Nazdik, 1990) och Certified Copy (Copie conforme, 2009); i sin senaste film, Like Someone in Love (2012), fortsätter han på samma spår. Like Someone in Love är huvudsakligen en film om roller. Inte bara sådana som man spelar, utan också sådana som man projicerar över andra människor. Det är precis vad som anslaget handlar om när vi som åskådare ögnar igenom bildutsnittet för att finna en person att ge rösten vi hör.

På samma vis som åskådaren i anslaget första minut, sitter den äldre kvinnan som bor granne med professor Watanabe och spenderar dagarna med att titta ut igenom sitt fönster. På människorna som hon ser projicerar hon roller som hon tycker verkar rimliga. När Watanabe lämnar sitt hus tillsammans med Akiko på morgonen, antar den spionerande grannen genast att hon är Watanabes barnbarn, eftersom det vore det mest rimliga, fastän hon i själva verket är en prostituerad. Grannen ger Akiko en identitet och när hon väl har gjort den initiala kopplingen mellan de två karaktärerna växer sig tanken om den särskilda identiteten allt starkare. Kvinnan kommenterar hur lik Akiko är sin mor, och konversationen som följer är en där kvinnan tvingar Akiko att anta rollen som Watanabes barnbarn.

Växlandet av identiteter är ett ständigt närvarande tema i filmen. Akiko studerar, men jobbar också som prostituerad. I scenens första scen får hon i uppdrag att spendera natten med Watanabe. Egentligen är hon för trött och vill hellre spendera kvällen med sin farmor/mormor som är på besök i Tokyo, men hennes arbetsgivare tvingar in henne i rollen som prostituerad och sätter henne i en taxi. När hon kommer fram är hon för trött för att göra det hon ska, vilket bland annat skildras i en scen där hon sitter i hans säng, men man ser henne bara suddigt genom en spegel som hänger på väggen bredvid Watanabe (som kameran är fokuserad på). Genom spegeln blir hon suddig och otydlig, vilket fångar hennes inre konflikt mellan å ena sidan identiteten som prostituerad med en arbetsuppgift, å andra sidan identiteten som utmattad student.

Avbildningar av olika slag är centralt i filmen. På ett sätt som påminner om den tidigare nämnda suddiga spegelbilden är filmen fylld av speglingar och framför allt i samband med bilåkning. Långa scener där karaktärerna åker bil är ett stildrag som förknippas med Kiarostamis filmskapande; när taxin rör sig fram genom natten i filmens första halva reflekteras neonljusen, gatlamporna, bilarna och andra ting på rutan som Akiko filmas genom. Å ena sidan är det staden som förvrängs i reflektionerna i rutan, men Akiko som sitter på andra sidan rutan får också en förvrängd karaktär eftersom hon syns genom den reflekterande rutan.

Andra exempel på hur avbildningar spelar stor roll är när Akiko kommer till Watanabes lägenhet och upptäcker en bekant tavla på väggen. Som barn ägde hon en kopia av samma tavla, men hennes bror hade intalat henne att det var hon som var motivet på tavlan. När hon ser tavlan hos Watanabe och får förklarat för sig att den målades år 1900 förstår hon att hon omöjligt kan ha varit motivet. Tavlans gamla mening försvinner och hon ger den ny.

Ett liknande fall inträffar i bilen när Akiko, hennes pojkvän Noriaki och Watanabe åker tillsammans. Noriaki plockar tar fram ett fotografi som han har hittat. Han visar det för Akiko och menar att det liknar henne, varpå hon svarar att det inte är hon. När Noriaki kliver ur bilen, bekänner Akiko för Watanabe att det faktiskt är hon på bilden, men att hon har gjort sitt bästa för att förstöra alla exemplar. Dels vittnar detta om ett försök av Akiko att skapa en identitet – att den är formbar – men det innebär också att samma bild existerar alltså med två helt olika meningar beroende på om det gäller Watanabe eller Noriaki.

Som sagt, temat är bekant, men där tidigare filmer av Kiarostami har gjort det på ett lekfullt, nästan oskyldigt vis (som i Certified Copy), är Like Someone in Love betydligt mer problematisk i sin skildring. Den kvinnliga grannen som tittar ut genom sitt fönster dagarna i ändan är trots allt en talande metafor för den globala skärmkulturen som präglar vårt kontemporära samhälle där vi alla ständigt ser saker genom skärmar av olika slag, oavsett om det är telefoner, datorer eller dylikt. Det är en tid där vi tar in fler bilder än någonsin tidigare, vilket också innebär att vi projicerar betydligt fler tolkningar än tidigare, eftersom varje bild vi fångar upp får en egen mening för oss.

Kanske är det därför förhållandet mellan Akiko och Noriaki är ett problematiskt sådant – hur ska man kunna älska någon om man hela tiden spelar roller som förändras beroende på kontexten? Precis som Watanabe har ett par skor att ha inomhus och ett annat par att ha utomhus (vilket han är noggrann med att inte bryta), så antar karaktärerna olika identiteter beroende på vilka kretsar de rör sig i. Kanske är det vad filmens titel syftar på. Karaktärerna agerar ”som någon som är förälskad” eftersom det är den rimliga identiteten att anta när man är i ett förhållande. Men eftersom känslorna inte är genuina och/eller osäkra leder det också till ett instabilt förhållande.

I likhet med hur Michaelangelo Antonioni på 60-talet fångade och problematiserade en potentiell tomhet – som förhindrar kärlek och kommunikation – som kan uppstå i och med modernisering, gör Kiarostami en liknande problematisering av vår postmoderna tid där allting blir allt mer flyktigt och osäkert. Vi antar roller, samtidigt som vi också projicerar identiteter över våra medmänniskor. Vi spelar alla med i samma spel, och att försöka skilja mellan vad som är och inte är ett spel blir allt svårare (kanske rentav omöjligt).

Därför känns också filmens öppna slut med krossandet av rutan – en symbol för tittandet – som ett väldigt passande sådant – frustrationen över det ständiga rollspelet kulminerar i våld, men efterdyningarna lämnas åt tittaren som tvingas ge slutet en mening, vilket påminner om vad karaktärerna har gjort med varandra hela tiden.

// Jack Brånfelt

Taggar:, , , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: