SFF12: The Taste of Money

Bland de tävlande filmerna i Cannes var The Taste of Money (Donui Mat, Im Sang-Soo, 2012) den som fick lägst poäng, varpå regissören konstaterade att det var ett fiasko och ett misstag att delta med en så pass koreansk film i en västerländsk festival. Efter att ha sett filmen på årets upplaga av Stockholms Filmfestival kan jag nog konstatera Im Sang-Soo har en poäng, men att det är samtidigt uppenbart att problemet inte riktigt är så simpelt som regissören gärna vill tro.

Redan i första scenen skriver Sang-soo tittaren på näsan, genom att ha två av filmens huvudkaraktärer, i en dialog, konstatera att pengar förstör människor och att det är omöjligt att motstå hela kakan när man väl fått en smakbit. Genom filmens gång är det ett konstant och explicit refererande till det inflytande som pengarna spelar i människornas liv och hur korrupta Koreas stora konglomerat är; när regissören genomgående tar så enkla utvägar, i en iver över att ha någonting att säga, kan det vara svårt att se bortom hans övertydliga pretentioner.

Som en spirituell uppföljare till regissörens föregående film, The Housemaid (Hanyeo, 2010), följer filmen en rik familj som äger ett konglomerat. Bakom den lyckliga fasaden döljer sig dock tomhet och frustration; tillit existerar inte och det är ett konstant maktspel mellan familjemedlemmarna som sakta men säkert för familjen mot sin undergång. Premissen, med rika familjers dekadenta leverne, är klassisk och en jag är förtjust i, men Sang-soo har, tyvärr, inte särskilt mycket nytt att tillföra.

Med det sagt ska man inte förringa hantverket, för regissören visar stundtals upp en skicklighet i sina bildkompositioner där han snyggt fångar karaktärernas tomhet och fängslade tillvaro i det kyliga och sparsmakat designade hemmet. När fadern lyssnar på musik i ett av rummen där det blanka golvet speglar hela rummet – vilket tack vare kamerans låga placering klyver bilden och ger det riktiga rummet och spegelbilden lika mycket utrymme – fångas karaktärens frustration och kluvenhet inför sin livsstil och framtid på ett mer effektfullt och talande sätt än alla ord i filmen (dessvärre kan jag inte, på grund av att jag såg filmen på bio, använda mig en bild för att exemplifiera, men spegelbilden används på ett tydligt sätt även i ovanstående bild).

Inte heller är det en tillfällighet att sekreteraren Young-jak förvarar pengarna han har stulit bakom en spegel, eftersom bakom hans lugna yttre är han en man som styrs av pengar – en man vars identitet bestäms av pengar. Det är också talande eftersom han är en av få karaktärer i filmen som är medveten nog att vara osäker på om han vill vara en del av samma mentalitet som familjen han arbetar för – varje gång han ser sig själv i spegeln påminns han om detta, eftersom han bakom sin spegelbild vet att det ligger pengar där.

När Sang-soo använder sig av bilder för att uttrycka konflikterna fungerar det oväntat bra, men allt för ofta tar han den enklare utvägen att låta karaktärerna konstatera att pengar är dåligt och farligt, vilket på sätt och vis förminskar filmen till att uteslutande handla om det på ett ganska ytligt vis, trots att filmen stundtals fångar upp mer än så. Det essentiellt koreanska som regissören menar ligger till grund för det svala mottagandet i Cannes – exempelvis, antar jag, när familjen diskuterar en skådespelerska som begick självmord för några år sedan på grund av att ha blivit sexuellt utnyttjad av högt uppsatta personer på ett produktionsbolag (vilket jag antar rör sig om Jang Ja-yeon (vars sista film Searching For the Elephant (Jung Seung-gu, 2009) gick på Stockholm Filmfestival 2009)) – är förmodligen svårare att upptäcka en för västerlänning, vilket kanske gör att filmen framstår som ytligare än vad den är.

Huvudsakligen ligger dock problemet i att Sang-soo är ojämn i sitt hantverk och varken litar på sitt eget berättande eller på publiken. I sina bästa scener, som i den ovanstående bilden, förstår man att det finns potential i Sang-soos förmåga att fånga sinnestillstånd i bilder – här i form av det tvådelade rummet som symboliserar karaktärernas kärlekslösa relationer, hur främmande de är för varandra och maktspelet som ständigt pågår i det dolda – men i det stora hela är det också en ojämn film som mestadels faller platt och inte tillför särskilt mycket till ett tema som redan har utforskats många gånger tidigare av betydligt skickligare regissörer.

// Jack Brånfelt

Taggar:, , , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: