SFF12: tre fängslande filmer


Vart än man ser möter man samma iskalla blick, lika skarp trots att den måste genomskära ett tjockt lager ögonskugga och ett kraftigt bloss av cigarrettrök. Bilden är av Pernilla August som bordellmamman Dagmar Glans och det är samma bild som pryder Stockholm filmfestivals katalog, programtidning och alla dessa affischer hängandes runt om i Stockholm. Den skulle kunna mistas för cigarettreklam. Om man inte besöker valfri SF-biograf tidigast imorgon eller nämnda filmfestival tidigast igår är det svårt att se hur denna stillbild från Mikael Marcimains debutfilm Call Girl gör skäl för sitt sammanhang.

Just i fallet Marcimain implicerar ”debutfilm” inte på något sätt den sortens mystik som brukar omge förstingverkets domslut. I tv-serier som Lasermannen och Upp till kamp har han redan etablerat sig själv som en samtidshistoriker i popjacka som rollsätter de hetaste filmteam-stjärnorna svensk filmindustri har att erbjuda idag. Ingen kan lura oss att hans första film i det ”korta” formatet (140 minuter) – en verklighetsförankrad film om politikernas ”säga-en-sak-och-mena-en-annan”-vanor på 70-talet och där stadsministerkandidaten predikar om jämställdhet men köper sex från minderårig samma kväll – inte kommer se ut såsom vi redan vet att Marcimains långfilm faktiskt ser ut.

Och när Mårten Palme nu rasar mot likheten mellan filmens snuskiga farbröder och fint folk som Mårtens egna pappa, så kan Marcimain förstås inte heller svara undflyende att filmen enbart exemplifierar en generell idé om patriakal och maktstrukturer (vilket han förstås svarar). Inte när vi ser filmen och alla dessa pedantiska detaljer, allt för att avbilda en verklighet med största möjliga exakthet. Uppenbarligen betyder det någonting mer exakt.

Det i sin tur går i linje med en trend av tillbakablickande inom filmen. 70-talet innebar en nedgång för svensk film efter filmavtalets kulturellt lyckade skörd på 60-talet, men var ändå en fruktbar tid. Men medan en film som Tillsammans (Moodyson, 2000) tog fasta på den skissartade stil som slog rot i filmens tidssfär målar Marcimain med tusch istället för akvareller. Nog utspelar sig filmen i samma Stockholm som Bo Widerbergs polis-filmer, med samma kospiratoriska politiker och samma osannolikt godhjärtade slöshasar till snutar, men Call Girl är också en produkt värdig den förevigt ångestspäckade Stockholm filmfestival som den också inleder.

De två utsatta tjejerna som luras in i prostitution och deras räddare, den uppdaterade Sven Wollter i form av en envis konstapel Simon J Berger, är filmen igenom mycket avlägsna varandra. Komna ur två världar som inte överlappar varandra det minsta, är de inlåsta i burar, ständigt flytande mellan olika arrester eller processer där vad som till synes är hjälp i ärlighetens namn är ytterligare krockben och förhalningar. En central roll spelas av staden Stockholm, vilket gör filmen än mer påträngande när man efter visningen tar steget ut ur biografen och stöter på den filmstjärna man nyss sett så förrutten i roll i en film baserad på verkliga händelser. Filmen gör sannerligen skäl för sitt sammanghang, även om historien om cigarettreklamen kanske inte gör det.

___

En helt annan infallsvinkel på det inlåsta samhället som varit och som fortfarande råder presenteras i bröderna Tavianis prisade Ceasar måste dö. Det är spännande att se ett av de förmodligen sista verken av de sista överlevande neorealisterna (som ändå kan påstås tillhöra filmstilens ursprungliga era). Filmen handlar om en teateruppsättning av Shakespears Julius Ceasar gjord med interner på ett italienskt fängelse i rollerna, vilken resulterade i en föreställning som sedan visades för offentligheten på en teater i Rom. I grund och botten har filmen sannolikt ett ganska konventionellt om än humanistiskt syfte att visa upp vad bekräftelse och tilltro kan göra för även den livstidsdömda storbrottslingen, men den ger också en välkommen bild inifrån gallrerna som ger filmen en inte fullt så moraliserande ton.

För i sitt engagemang blir sängsitserna, rastgården och fängelsekorridorerna miljöer i det shakespearska landskap internerna målar upp i deras alltmer synkade fantasi. Filmen bubblar och sprudlar av förmedvetna spänningar som under repetetionerna blottas. I pjäsens prosa finner skådespelarna till förvåning gripande passager kopplade till deras egna liv.  Trots att den är en dokumentär gör filmen inte anspråk på att vara rimlig utan problematiserar en möjlig dekonstruktion av fängelse-institutionens massiva vägar. I en central scen förvandlas hela fängelset till antikens Rom medan en agerande fånge står på rastgården, tjutandes om frihet, till en publik av hänryckta medfångar med huvudena utsträckta genom ett tiotal små cellfönster uppmed fängelsegaveln. Varenda individ vi här får se och lära känna har levt sitt liv ständigt förpassad mellan institutioner, och nu väntar nästa hållplatsen Julius Ceasar. Men så avslutar också Taviani denna livsbejakande film med en kritisk och uppgiven ton.

Vad som inledningsvis verkade vara så långt ifrån de filmer av bröderna jag sett gjorda på 70- och 80-talet, visar sig vara en helt logisk slutdesitnation för två åldrade betraktare av det italienska samhället nu och då. Liksom hur Werner Herzog inte särskiljer på dokuementär och fiktionsfilm, är Ceasar måste dö en dokumentär om en fiktion som blir till verklighet. Vad som inledningsvis verkar vara repetetioner visar sig ofta vara framträdande för oss och inte pjäsens regissör. Den fjärde vägen glöms bort på ett sätt helt ologiskt för en dokumentär. Men i fängelset är det för all del redan alltför många väggar.

___

Ännu en inlåst stackare var väl Torgny Segerstedt, som skildras i Jan Troells film Dom över död man. Det är en film av en man som inte bara är gammal till åldern, men på de allra flesta sätt visar sin ålderdom genom sitt regi. Här beskrivs en värld full av begränsningar och det ansträngda levnadssätt som civilkurage tvingar en till. Segerstedts kamp mot nazismen var en ideell kamp han förde i sin egna Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. En hopplös historia och en viljans misslyckande.

Detta misslyckande skildrar Troell just som en negation till den triumf som viljan uppnår i Riefenstahls berömda film. Dom över död man kan ses som en film om situationen i Sverige under 30-talet (och visst blir den läskig om man ser den så), men den handlar också om Adolf Hitler.

Liksom Hitler är Segerstedt en man som älskat många kvinnor, men som i slutändan ändå älskar sina hundar mest. När filmen börjar är både han och hans tyska fiende hoppfulla, men när kriget utbrutit och sedan också vänt har de båda istället sin hopplöshet gemensamt; då Segerstedt alltmer blivit ett offer för den svenska tryckfrihetens otillräcklighet. I slutändan lever de båda i en slags bunker, då Segerstedt blivit tillsagd av både Per-Albin Hansson och kung V-Gurra att lägga av med att riskera den svenska tryggheten.

I slutändan dör de båda samma år. Vad filmen handlar om är därmed gjutet, men det handlar förstås också om en mer specifik människa än ett maktmönster. Segerstedt dribblar sina demoner i sann Bergman-manér, och han pratar politik i samma andetag som han försöker reda ut sina kärleksgrubbel. Det privata och det politiska är oskiljbara, men hur skulle det kunna vara annorlunda när jobbet och hemmet ständigt förväxlas? När jobbet tas ifrån honom, parallellt som Hitler mister sitt Europa, återstår bara den lilla yta som kallas ”hem” fastän denna plats då också förlorat sitt värde. Kvar finns endast ett fängelse. Segerstedt är på förhand dömd och givetvis är döden det enda straff som tillåts av naturen. Han har sig själv att skylla, menar filmen. En storartad slutsats för en biografi om en hjälte.

/Filip

Taggar:, ,

3 responses to “SFF12: tre fängslande filmer”

  1. lenaakerman says :

    Fick till det bra tycker jag…att du vågar vara smygkritisk mot heliga ikoner:-) Call girl vill jag absolut se, av många orsaker, en är din text.

  2. lenaakerman says :

    Benthams Panopticon är det arkitektoniska uttrycket för denna samordning av maktmekanismer. Principen är bekant: en cirkelrund byggnad bildar en ring i vars mitt reser sig ett torn; detta är försett med stora fönster som vetter mot ringens insida; den ringformade byggnaden är uppdelad i celler som går tvärs igenom den; varje cell är försedd med två fönster, ett inåt, som svarar mot fönstern i tornet; ett utåt som släpper in ljuset som tränger igenom cellen från den ena sidan till den andra. Det enda man behöver göra är då att placera en övervakare i tornet och låsa in en dåre, en sjuk, en dömd brottsling, en arbetare eller ett skolbarn i varsin cell. Övervakaren i tronet kan urskilja alla de små instängda silhuetterna som avtecknar sig i motljus i den omgivande byggnadens celler. Varje bur är en liten teater för en enda skådespelare, fullkomligt individualiserad och ständigt synlig. Den panoptiska anordningen upprättar rumsliga enheter som gör det möjligt att oavbrutet iaktta och omedelbart känna igen. Man vänder alltså upp och ner på fängelsehålans princip; eller rättare sagt, dess tre principer – låsa in, beröva ljuset och dölja – man bevarar bara den första och slopar de båda andra. Fullt ljus och övervakarens blick åstadkommer ett effektivare fängelse än mörkret, som när allt kom omkring utgjorde ett skydd. Synligheten är en fälla.”

    Lösningen…..Visst såg du en film som påminner om det här – celler som personer var fångade i…minns inte vad den hette, men det minns säkert du.

    • filipakerman says :

      ”Släpp fångarne loss det är vår” kanske, haha. Nä, skämt åsido så handlar 1900-talskonstformen ”film” genomgående om att kasta ljus och synliggöra individer. Någonting som inte alltid, kanske sällan, gynnar individens frihet.

      Ett bra exempel är väl Viljans triumf, där Riefenstahl och filmteamet anordnat en ljussättning som gör att de talande nazisterna blir diffusa skuggfigurer. I filmen kommer man däremot nära många andra vanliga tyskar. Ett tacksamt exempel eftersom filmen är en av 1900-talets viktigaste och dessutom hade som utpräglat syfte att upprätthålla maktmekanismer.

      Vet inte vilken film du tänker på. Men jag kan komma på väldigt många exempel på filmer som problematiserar panapticon.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: