Vila i frid, Kôji Wakamatsu (1936 – 2012)

Det finns regissörer som man inte förväntar sig ska dö. Chris Marker, som gick bort tidigare i år, var en sådan; en man vars ungdom och nyfikenhet verkade evig, trots hans höga ålder. Kôji Wakamatsu har en liknande status hos mig. Inte riktigt på grund av hans nyfikenhet, utan snarare för hans ungdomliga ilska och avsky för auktoriteter. Däremot finns det en likhet i båda regissörernas, för mig, mystiska framtoning, vilket förmodligen är en av anledningarna till att jag just nu, precis som när Marker dog, upplever en kraftig känsla av overklighet. Att Wakamatsu är en av mina stora favoriter förstärker självfallet också känslan – ingen regissör har till lika hög grad som han förmedlat en världsbild som överensstämmer med min.

Bland de många regissörer man löst kan koppla till japanska nya vågen som rörelse finns det många radikala filmskapare – både form- och idémässigt – men inte många gick lika långt som Wakamatsu gjorde i sin nihilism och avsky för de som sitter vid makten. Få har penetrerat vänsterrörelsen, senkapitalismen och maktstrukturer såsom Wakamatsu gjorde under 60- och 70-talet. Ungdomarna i hans filmer är nästan alltid förvirrade, alienerade och uppgivna. Kapitalismens framfart har berövat samhället av mänsklighet, mening och hoppet om framgång.

Ofta utspelar sig filmerna på begränsade ytor som Wakamatsu på ett mycket skickligt vis använder sig av, oavsett om det är i Affairs Within Walls (Kabe no naka no himegoto, 1965) där den japanska bostadskonstruktionen fängslar människorna, samtidigt som den förhindrar de ifrån att ha ett privatliv; eller i Violent Virgin (Gewalt! Gewalt: shojo geba-geba, 1969) där landsbygden fungerar som en abstrakt allegori för maktstrukturer, och som i sin ödelagda oändlighet fångar en mycket kraftfull känsla av utsatthet och auktoriteternas osynliga men ändå ständigt närvarande karaktär; eller hustaket i Go Go Second Time Virgin (Yuke yuke nidome no shojo, 1969) som avskärmar ungdomarna ifrån resten av världen.

Jämsides med det kritiska ögat som är ständigt riktat mot kapitalismen makt och avhumaniseringsprocess, är Wakamatsu (man bör här också nämna Masao Adachi som var med och skrev många av Wakamatsus filmer under gruppseudonymet Izuru Deguchi) också kritisk av vänsterörelsen. Trots hans marxistiska läsningar av samhället, återkommer filmerna ständigt till vänsteraktiva ungdomar som är odugliga och fast i sin alienation; i ett försök att finna kroppslig kontakt och mänsklighet ägnar de dagarna antingen åt att ligga eller tjafsa med varandra. Samtidigt finns det dock en intressant ambivalens där han å ena sidan är frustrerade över deras oförmåga att handla, men å andra sidan sympatiserar med dem, eftersom de avfärdar medelklasslivet – en ambivalens som förmodligen är allra tydligast i Season of Terror (Gendai kosyokuden: teroru no kisetsu, 1969).

Just Season of Terror är också en utmärkt film att analysera för en annan central del av Wakamatsus filmskapande, nämligen skildringen av sex. Nedanstående bild tillhör den filmens höjdpunkt. Två flickor har sex ur fokus i förgrunden av filmen, samtidigt som mannen i bakgrunden är i fokus. På ett genialt sätt är det här en scen som uttrycker kampen mellan lust och rationalitet (inte bara hos huvudkaraktären och åskådaren, utan också i Wakamatsus eget filmskapande), men också hur Wakamatsu, i brechtiansk tradition, vägrar åskådaren visuell njutning.

Huvudkaraktärens problem är det att han har insett förlust. Han vet att han borde slåss för revolution, men han stannar hellre hemma för att titta på TV och ha sex med sina två flickvänner (”Keep you doped with religion, sex and TV”, som John Lennon sjöng i Working Class Hero två år senare). I ovanstående scen uttrycks den här problematiken dels på ett rent iscensättningsmässigt plan där karaktären sitter i bakgrunden, avskilt iakttagande tjejerna som har sex; dels också genom hur fokuset ligger i bakgrunden av bilden, på mannen som röker. Wakamatsu riktar åskådarens blick bort ifrån sexet, till mannen som röker, vilket skapar en konflikt hos åskådaren.

Genom att rikta åskådarens blick mot den bakre delen av rummet fångas två viktiga teman i hans filmer. Å ena sidan har vi karaktärens konflikt (kamp kontra njutning) som överförs till åskådaren: ska man motstå eller välkomna njutningen? Mannens konflikt mellan lust och politiskt engagemang uttrycks genom blickens riktande. Å andra sidan finns det en annan aspekt, nämligen den anti-auktoritära. Filmen styr, genom användningen av fokus, tittaren, och fångar därmed konflikten mellan den som kontrollerar och den som blir kontrollerad – eftersom filmen uppmanar åskådaren att titta på en man som röker istället för två kvinnor som har sex med varandra (ett stilgrepp som blir än mer radikalt om man har i åtanke att majoriteten av publiken som såg filmen förmodligen gjorde det på grund av sexscenerna), väcks frågan om att våga ifrågasätta auktoriteter.

Dessutom har den här scenen en fantastisk meta-aspekt eftersom Wakamatsu själv huvudsakligen var aktiv inom pinku-film (läs: japansk mjukpornografi) i början av sin karriär. Han experimenterade och politiserade formen, men sexet var alltid närvarande. Förmodligen var detta på grund av två anledningar;  dels för att han använder sex som en metafor av olika slag och som ett sätt att iscensätta konflikterna han är intresserad av, men dels också därför att han skulle kunna marknadsföra sina filmer och få sitt produktionsbolag att gå runt så att han kunde fortsätta göra film. I hans egna filmskapande finns samma kamp mellan sex och politik som plågar huvudkaraktären.

Oavsett hur mycket sex det är i hans filmer, är det dock nästan uteslutande osexigt, styltigt och kyligt. Han vägrar oss den visuella njutning som man är van vid att sex på film ska ge. I den ovanstående bilden är det här förstås allra tydligast eftersom själva sexet är ur fokus. Andra exempel på hur Wakamatsu komponerar sina sexscener för att göra dem kyliga är (båda bilderna är ifrån Season of Terror):

Tanken om att distansera åskådaren ifrån sexet i bild är närvarande i hela hans karriär, vilket man kan se i exempelvis Caterpillar (Imomushi, 2010) där kameran inte sällan hålls på avstånd. Även när kameran håller sig nära är det dock aldrig för att göra akten sexig eller njutningsfull.

Ett annat exempel som belyser hans skarpa öga för bilder är The Embryo Hunts in Secret (Taiji ga mitsuryosuru toki, 1966). Filmen i sig är en mycket kraftfull och otäck skildring av maktstrukturer – inte bara konkreta sådana som mellan man och kvinna, arbetsgivare och anställd, utan också på ett mer abstrakt plan, nämligen att den som styr alltid är beroende av den som blir styrd. På ett mästerligt vis använder han sig av lägenhetens begränsade ytor för att skapa en kvävande atmosfär och förstärka känslan av kvinnans fängslande; lägenheten antar rollen som medbrottsling till mannen och håller henne lika mycket fången som han gör.

En av hans mest extrema filmer är Serial Rapist (Jûsan-nin renzoku bôkôma, 1977), som, precis som titeln antyder, handlar om en våldtäktsman som cyklar omkring och våldtar kvinnor. Precis som lägenhetens fängslande väggar spelar en central roll i The Embryo Hunts in Secret är omgivningen i Serial Rapist nyckeln till filmen. Tillsammans med Adachi utvecklade Wakamatsu en teori om att man i landskapen kan se förtryck och maktstrukturer. I Serial Rapist är huvudkaraktären en fånge i moderniteten; i bakgrunden ser man neonljus och industrier – det moderna samhället omger och kväver mannen. I Wakamatsus kanske blekaste och mest nihilistiska film har senkapitalismen kulminerat; alienerade och ensamma lever människorna och ur frustrationen uppstår en kombination av våld och sex.

I sann Wakamatsu-anda finns det ingen sentimentalitet och inga förklaringar. Det är inte meningen att vi ska sympatisera med karaktären. Vad Wakamatsu skildrar är meningslösheten och alienationen som breder ut sig i vårt flyktiga, postmoderna samhälle. I filmens finaste scen (som också är en av mina absoluta favoritscener oavsett film) stöter våldtäktsmannen på frijazzsaxofonisten Kauro Abe som spelar saxofon utmed en väg. Inga ord sägs, men kombinationen av huvudkaraktärens ensamhet, hur personerna i bild är placerade (vilket förhindrar kommunikation mellan dem) och smärtan och förtvivlan i Abes ton förmedlar ett enormt utanförskap. Det får en inte att sympatisera med karaktären, men det skapar ytterligare ett lager av Wakamatsus skildring av det moderna samhället, och på många vis är filmen mer intresserad av modernisering och dess effekt på människor än av huvudkaraktären.

De senaste åren verkar dock Wakamatsu i allt högre grad ha vänt sitt öga mot sitt lands historia. Tre exempel på detta är United Red Army (Jitsuroku Rengo Sekigun: Asama sanso e no michi, 2007), 11:25 The Day He Chose His Own Fate (11·25 jiketsu no hi: Mishima Yukio to wakamono-tachi, 2012) och, den tidigare nämnda, Caterpillar, vilken är den enda av dem tre jag har sett.

Mycket har till ytan hänt sedan Serial Rapist – hans stiliserade estetik har bytts ut mot billiga digitalkameror och ett amatörcrew; frijazzen har fått ge plats för sentimentala stråkar – men man känner genast igen sig i fördömningen av nationalism, krig, patriarkatet och den stora rollen som sex spelar i utforskningen av dessa teman, vilket kulminerar i filmens slutscen där krigets slut också innebär slutet för Japans nationalism (i och med att kejsaren tvingades avsäga sig sin gudomlighet) och för patriarkatets makt (den manliga krigshjälten drunkar). På så vis skulle man kunna se det som en av hans mer optimistiska filmer, fastän den är mycket obehaglig och dyster i hur den framställer männens makt i form av den deformerade soldaten som återvänder hem utan armar, ben och talförmåga och spenderar dagarna med att sova, bli matad och tvinga sin fru till sex.

Besegrandet av patriarkatet och militarismen som Caterpillar använder Andra världskriget för att iscensätta, infriades dock aldrig i den riktiga efterkrigstiden, vilket är särskilt tydligt i en film som Violated Angels (Okasareta hakui, 1967). I den filmen utgår Wakamatsu ifrån en riktig händelse där en man bröt sig in i ett hem och mördade en grupp sjuksköterskor. För att förklara händelsen härleder han den ur Japans historia av patriarkal militarism, vilket han uppfattar som någonting som i hög grad lever kvar i samhället. Resultatet är en provokativ och sparsmakad film om utanförskap och vad som händer när människor tappar kontakten med sin egen mänsklighet.

I dessa postmoderna dagar är Wakamatsus filmer således mer relevanta än någonsin. I hans skildringar av alienerade ungdomar fast i en förtvivlad meningslöshet sägs enormt mycket om vår tids tillstånd. Samhörigheten är förintad, likaså är hoppet för politisk förändring och framsteg. I hans filmer ifrån 69-72 finns det stundtals möjlighet, men i Serial Rapist är allt över och kvar är förtvivlade människor som tumlar runt i nihilism – resultatet är våldtäkter och mord. Distanserade inte bara ifrån andras kroppar, utan också sina egna, tvingar männen kvinnorna till sex i förhoppningen om att finna mänsklighet och kärlek; den tunna gränsen mellan sex och våld suddas ut och det ena går inte att skilja ifrån det andra.

Ständigt provokativ och radikal bjuder Wakamatsus filmer på intellektuella reflektioner kring politik, sex, kapitalism och kopplingen mellan de tre. Sorgligt marginaliserad i den japanska filmvärlden (”I don’t think much of critics, so naturally they don’t think much of me either”) var han en auteur med visioner som förstod kraften i exploitation-film som ett sätt att förmedla radikala idéer i ett sexuellt förtryckt samhälle. Han förädlade pinku-filmen genom att göra den intellektuell och resultatet var ett enormt kraftfullt verktyg för att beskriva och kritisera den värld som tycks vara vår verklighet.

Vila i frid och arigato för alla fantastiska filmer!

// Jack Brånfelt

Taggar:, , , , , , , , , , , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: