Abbas Kiarostami och filmens anspråk på sanning

Möjligheten att genom en kamera registrera en sanning är ett koncept som fanns redan vid filmens födelse. I den nya uppfinningen sågs potentialen att göra vetenskapliga upptäckter eftersom man äntligen kunde registrera världen såsom den faktiskt var. Filmens vetenskapliga karriär blev kanske inte dess mest fruktsamma, men tanken om att registrera den faktiska världen hängde kvar. Hos teoretiker kom den här frågan att dominera under ett halvt sekel och länge delade man upp filmteorin i just realism och formalism, och man skulle kunna säga att den förstnämnda gruppen fokuserade på just kamerans registrerande möjligheter.

I den iranska filmskaparen Abbas Kiarostamis filmer finns en väldigt intressant blandning av just den realistiska skolan av filmskapande, samtidigt som han också i allra högsta grad fortsätter i modernisternas fotspår om att ifrågasätta objektivitet. Dessa två aspekter är kanske inte helt och hållet motsatta, men det uppstår ett antal uppenbara konflikter, vilket bland annat kommer väldigt tydligt på tal i hans film Close-Up (Nema-ye Nazdik, 1990).

Baserad på en verklig händelse om en fattig man som utgav sig för att vara den iranska filmregissören Mohsen Makhmalbaf gör filmen anspråk på att vara en riktig dokumentär om fallet och rättegången. De riktiga människorna som var inblandade i fallet spelar sig själva och till ytan är det en film verkar vara en dokumentär av rättegången (lustigt nog skulle Makhmalbafs dotter sju år senare också göra en film (Äpplet) baserad på en verklig händelse med de riktiga människorna som spelar sig själva – även där suddas gränserna mellan film och verklighet ut), men samtidigt finns det stunder där den överhuvudtaget inte försöker dölja att den faktiskt är iscensatt.

Styrkan i filmen är det att man som åskådare vet att den är iscensatt, men inte till vilken grad den är det. Inslagen som rör själva brottet sker i form av ett återberättande som är tydligt iscensatt, men rättgången som filmas med 16mm och vägen dit där Kiarostami försöker få lov att filma rättgången framstår att vara renodlad dokumentärfilm. Framåt slutet i filmen sitter dessutom Kiarostami med sitt crew i en bil och på avstånd filmar gärningsmannen som får träffa Mohsen Makhmalbaf. Ljudet slutar funka med jämna mellanrum, samtidigt som Kiarostami uppmanar sin kameraman att inte tappa bort Makhmalbaf bland människorna på gatan; till synes verkar det vara en spontan scen inspelad i all hast, men med tanke på att det finns delar i filmen som är icensatta är det omöjligt att faktiskt säga att scenen inte är det. Den skulle lika gärna kunna vara iscensatt på så vis att inte verka iscensatt.

Gränsen mellan fiktion och verklighet suddas ut – det ena kan inte längre skiljas ifrån det andra. Det är i sig en intressant problematisering av tanken om filmens registrerande förmåga, men tematiken blir ännu mer komplex genom brottet som är centralt i filmen. En man har utgett sig för att vara en annan, och familjen, ovetandes om hur det egentligen låg till, accepterade mannens identitet, trots att det inte var hans ”riktiga”.  Samma typ av spel mellan verklighet och fiktion som filmen spelar på, spelade alltså herr Sabzian på när han utgav sig för att vara en känd filmregissör.

Att de inblandade spelar sig själva är också en väldigt intressant aspekt. Om nu Sabzian kan spela en annan människa utan att familjen upptäckte det, hur kan vi som åskådare då vara säkra på att de spelar sig själva? Eller snarare, hur kan vi vara säkra på att de ÄR, snarare än SPELAR sig själva? Det kan vi inte. Egentligen kan vi inte vara säkra på någonting överhuvudtaget i Close-Up. Den utger sig för att vara en dokumentär, men är i själva verket åtminstonde stundtals iscensatt, precis som Sabzian utger sig för att vara Makhmalbaf, fastän han egentligen bara spelar honom. Den utger sig för att vara sann, men till vilken grad är omöjligt att säga.

Genom sina många lager av metafilm och självreflexivitet fångar Kiarostami problematiken kring identitet och sanning. Det som till ytan framstår som en dokumentär som skildrar en rättegång i Iran, är egentligen en film som undersöker och reflekterar kring vad en film egentligen är. Inte bara filmens anspråk på sanning ifrågasätts, utan också människans anspråk på kunskap överhuvudtaget. Det verkar nämligen som så att verkligheten, likt en film, i själva verket bara är ett spel. Identiteter kan antas och vi kan aldrig riktigt vara säkra på att någon faktiskt är den hen utger sig för att vara.

Liknande tematik återfinns också i Kiarostamis senaste film, Certified Copy (2010), där första halvan till stor del är en reflektion kring original och förfalskning inom konstvärlden, medan den andra halvan handlar om att mannen och kvinnan iträder en roll som ett par, utan att det framgår om det är på riktigt eller bara ett spel. I slutändan är dock frågan, i Close-Up såväl som i Certified Copy, om det överhuvudtaget spelar någon roll om någonting är påhittat eller riktigt. Om vi beundrar ett konstverk ovetandes om att det egentligen är en kopia hindrar inte det vår uppskattning för verket; detsamma borde rimligtvis gälla en person som utger sig för att vara någon annan (möjligtvis förutsatt att det inte skadar oss – vilket är en annan intressant diskussion).

Det är spännande att Kiarostami, vars filmspråk ärver väldigt mycket ifrån den italienska neo-realismen, samtidigt är så formmässigt komplex i sin utforskning av mediets identitet och varande. I Close-Up suddar han frekvent ut och problematiserar distinktionen mellan fiktion och verklighet till den grad att de två begreppen inte längre går att skilja åt.

Kanske var det just detta Godard syftade på när han sade att ”Cinema begins with Griffith and ends with Kiarostami” – det går helt enkelt inte längre att säga vart en film tar vid och vart den slutar.

// Jack Brånfelt

Taggar:, , , , , , , , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: