Hiroshima – Min älskade

– Jag har sett allting i Hiroshima.
– Du har inte sett någonting av Hiroshima.

Ovanstående dialog är det första som sägs i Resnais mästerliga långfilmsdebut Hiroshima Mon Amour (1959). Tematiken i filmen – minnen, sjubjektivtet och tid – förknippas Resnais ännu med, men personligen tycker jag inte att någon annan av hans filmer (möjligtvis I fjol i Marienbad) utforskar problematiken med vår existens – huvudsakligen kommunikation och omöjligheten att lära känna någon – lika intressant som han gör här.

I grund och botten är det en film om motsatser och motsägelser, vilket den ovan citerade dialogen också antyder. Filmen inleds med ett älskande par som omfamnar varandra. Denna intimitet juxapositioneras därefter med Hiroshimas hemska historia. Kroppar som uttrycker två människors kärlek, förknippas med de sargade, muterade, sjuka och missbildade kroppar som bomben lämnade bakom sig. Det mest intima en människa kan göra med en annan, kopplas bildligt ihop med ett av de värsta dåd mänskligheten har utfört mot sig själv. Senare i filmen kopplas återigen kärlek och förstörelse (samt nu- och dåtid) samman när hon, i en tillbakablick, står med sin tyske älskare i en ruin. Slottet var säkerligen pampigt en gång i tiden, men nu finns det inte mycket kvar som vittnar om dess forna glansdagar, vilket blir en kraftfull metafor för deras brinnande kärlek som, precis som allting annat, kommer gå samma öde till mötes.

Hon säger sig ha sett allting i Hiroshima, varpå han säger att hon inte har sett någonting alls. Hur kan man ha sett allting, men samtidigt ingenting? Svaret är måhända tudelat (”man måste lära sig att se”, säger hon i sann Chantal Akerman-anda i filmen), men huvudsakligen handlar det om att två människor aldrig ser samma saker – världen uppfattas alltid olika. De två karaktärerna har tidigare erfarenheter som är väldigt olika varandras (mer om detta senare), vilket i allra högsta grad präglar hur man ser saker och ting.

En liknande diskussion och problematisering uppstår när han frågar henne vart hon är född. Han uppfattar namnet på hennes hemstad, Nevers, som mycket vackert, emedan det för henne är ett hemskt namn, nära förknippat med den smärta hon upplevde där i sin ungdom. Hans uppfattning av Nevers är vitt skild ifrån hennes, precis som hennes uppfattning av Hiroshima inte överensstämmer med hur han upplever staden. Om nu allting uppfattas olika, varje värld är vår egen, innebär det också att man aldrig kan känna en annan människa, vilket hon också säger till honom.

Människor formas av vad man upplever, och vad vi upplever formas av vad vi har upplevt. I Hiroshima Mon Amour är de två karaktärerna nästan varandras motsatser. Han är japansk, förlorare av andra världskriget och bor i ett land som är ockuperat av de allierade; hon är fransk, vinnare av andra världskriget och bor i ett land som ockuperar (men har tidigare också varit ockuperad). Hennes sorg är huvudsakligen personlig, emedan hans sorg är, utöver att vara en personlig sådan, nationell. Deras tidigare erfarenheter är fundamentalt olika, vilket tydliggör alla människors olikhet.

En bit in i filmen frågar han om hon ljuger eller talar sanning, varpå hon replikerar att hon både ljuger och talar sanning. Detta innebär två viktiga saker: dels att man aldrig kan vara säker på om någon talar sanning eller inte, därför att man aldrig helt och hållet kan känna en annan människa; dels att världen inte är så pass enkel att man kan dela upp den i meningslösa dikotomier som lögn och sanning. Därför bryter filmen ständigt ner de dikotomier den stöter på; kärlek och våld, lögn och sanning, kunskap och okunskap, nu och då, samt fransk och japansk, är exempel på några dikotomier vars gränser suddas ut. Samtliga existerar på en och samma gång – när han skall förklara vad det var han fann så vackert hos henne, svarare han att det var ”ditt sätt att vara ful”.

Den kanske mest centrala motsättningen som filmen utforskar är den om tid. Filmen går mer eller mindre ut på den lite lätt paradoxala tanken att att man måste minnas någonting för att kunna glömma det. Hon återvänder ständigt till sitt förflutna i filmens gång, trots att hon tidigare gjort allt för att undvika det, men hon gör det för att en gång för alla bli av med vad som plågar henne. På ett liknande vis fungerar det museum som besöks i början av filmen. Där återskapas atombomben genom metallbalkar förvrängda utav bombens enorma hetta, hår ifrån offren och kroppsdelar lagrade i vätska. Men samtidigt är en återskapning alltid en illusion, vilket hon också nämner i filmen. Det går aldrig att återskapa en faktisk händelse, men man kan möjligtvis återge den på olika vis. Att uppleva någon annans erfarenheter är dock en omöjlighet, vilket återigen gör att det är omöjligt att helt och hållet förstå och känna en annan människa.

Filmen går dock längre än så sitt utforskande av subjektivitet och dess nödvändighet. I sin ungdom upplevde hon en sinnessjukdom till följd av sin kärlek till en tysk soldat. Inlåst i en källare spenderade hon dagarna med att äta jord och försöka riva sönder väggarna. Anledningen? Hon kände att hennes kropp var ett med älskarens. När subjektiviteten ruckas och man försöker nå bortom den, blir resultatet galenskap.

När du satt i källaren var jag död, säger han. Det kan ju tyckas vara en absurd sak att påstå, men på ett plan kan det onekligen vara så. Detsamma gäller också källaren som hon satt inspärrad i. Det är nämligen bara hon och han som känner till dess existens såsom hon har erfart den (fastän han bara har erfart den som en återgivning), och därför existerar just den formen av källaren enbart för dem; andra människor känner säkerligen till källaren, men på grund av att upplevelserna i samband med källaren skiljer sig så markant ifrån person till person, blir det rentav så att källaren som åsyftas inte är densamma (annat än möjligtvis i dess faktiska existens och utformning).

Att filmen faktiskt vågar gå så långt i sina resonemang är till stor del vad som gör den så fantastisk. Få andra filmer problematiserar hur världen uppfattas och erfars på ett lika intressant och utforskande sätt som Hiroshima Mon Amour gör. Genom att sträcka sig bortom enkla dikotomier såsom kärlek och våld, kunskap och okunskap, sanning och lögn, minne och glömska, samt nutid och dåtid, lyckas filmen fånga det komplexa i hur vi uppfattar världen. Det är trots allt i en ständigt motsägelsefull existens vi lever; vi existerar enbart i nuet, samtidigt som vi också alltid bär med oss det som har varit (dåtiden); vi vet saker, fastän vi egentligen inte alls vet; vi måste minnas saker för att glömma dem; eller för att inte tala om att vi existerar, bara för att i slutändan inte existera. Av samma anledning plågas kvinnan ständigt av tanken på tidens gång. Vad är mening med att överhuvudtaget försöka lära känna eller älska någon, när det i slutändan ändå kommer falla i glömska?

Detta kan te sig pessimistiskt, men ur förstörelsen av enkla dikotomier som inte gör världen rättvisa, uppstår nya möjligheter. Man kanske aldrig kan veta någonting med säkerhet, men samtidigt kan vi veta saker i viss mån. Man kan aldrig uppleva någonting som har varit, men man kan genom återgivning (i form av en illusion) ändå få uppleva någonting som liknade det som var. I slutändan är det just vad som sker. De kan aldrig lära känna varandra helt och hållet, men inom ramen för vad de har upplevt tillsammans kan de äntligen sätta ett namn på varandra.

Därför avslutas också filmen med följande dialog:
– Hiroshima – That’s your name.
– Yes, that’s my name.  And your name is Nevers.

// Jack Brånfelt

Taggar:, , , , , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: