Barnförbjudet

Storheten i F.W. Murnaus mest älskade film, Soluppgång (1927), är att den är en svart-vit stumfilm som handlar om hur svårt det är att leva i en färglös tillvaro utan att kunna kommunicera. Hade det inte varit för att det enda verktyget filmens karaktärer har för att växla ord var filmens textrutor, hade den lättsinniga synderskan från staden aldrig fått chansen att sätta griller i huvudet på den eftergivna stackars lantisen i huvudrollen. Detta tema går som en röd tråd genom Murnaus filmer, vilka också är de bästa exemplena på hur psykologi och logik var vida skilt mellan filmen och verkligheten under 20-talet. Kanske var det lika mycket därför, som för att de inte hade muntlig talang, som så många stumfilmsskådisar hamnade i skyundan i och med ljudfilmens entré.

Många av karaktärerna i de modernistiska filmerna på 50- och 60-talet var, liksom Murnaus hjältar, inga vänner av ord. Alienationen speglad i Antonioni eller Bergman kännetecknas av individens oförmågor istället för förmågor, liksom Murnau utnyttjar sin konstforms brister istället för tillgångar när han skapar dramatik. Införandet av ljud till filmen har både varit en av filmhistoriens största lyckanden och misslyckanden. Det senare framförallt därför att ordet distraherar. Få filmskapare, om någon, kan lyckats hantera vår tids perceptionsrika bilder, vilka både rör sig och låter. Och det är också det här kluvna missförhållandet som filmskapare av modernistisk tradition har försökt förhålla sig till.

Den modernistiska filmen – som också är DEN modernistiska filmen – I fjol av Marienbad (1961) gestaltar denna idé om språkets och bildernas disharmoni. Regissören Alain Resnais – om ens någon – har aldrig personifierat varför filmen ofta kallas en sammanlänkning av alla andra konstformer (snarare än en i sig egen berättigad), tydligare än han gör här. De hegelianska konstformerna – arkitekturen, skulpturen, måleriet, dansen, poesin och musiken – är alla representerade i filmen. Mot dessa tallösa, plastiska kvaliteter används en röst med ett tillhörande språk (franska), vilket skapar filmens konflikt. Filmen är ett medel för att avbilda naturen, och därefter förvränga den.

Den huvudsakliga rösten, tillika berättarrösten, tillhör en namnlös man ”X”. X främsta roll i dramat är att han ständigt låter påminna en namnlös kvinna (”A”) att de för ett år sedan i slottet i Marienbad lovade varandra att nästa år då de återses, så ska A överge sin make ”M”. Detta har dock A detta år inte längre något minne av. X blir, liksom rösten (och han är rösten), ett störningselement.

Naturligtvis är inte det här filmens enda dimension av språkets inverkan på bilder. Det finns en ännu mer markant röst inblandad: den som är Alain Robbe-Grillets. Filmens manusförfattare var författare i en så språklig litteraturrörelse (om det inte räckte att litteratur är språkligt) såsom le nouvelle roman. I fjol i Marienbad har ofta tolkats som att Robbe-Grillet är X, medan regissören, visionären, konstnären Resnais är A – plågad av manusförfattarens strävan att sätta ord på vad som är en rent estetiska uttryck och abstrakt skönhet.

På så vis är I fjol i Marienbad en allegori för vad ljudfilmen – den mest avbildande konstformen av alla – kom att innebära. Detta är rimligt, för jag har aldrig någonsin sett en film lika utmejslat iscensatt i metaforer; vilket också säger någonting om dess förhållande till mening och innehåll. Avbildande är den också, till den höga grad att Gilles Deleuze (som skrivit åtskilligt om filmen) omnämnt den som den definitiva neorealistiska filmen.

Med utgångspunkt från att I fjol i Marienbad bygger sitt tema från ovan beskrivna konflikt, är det en film som också i ännu högre grad handlar om någonting ytterligare. Att vara vuxen. På samma sätt såsom Soluppgång kan ses som en film om att vara barn.

Vad innebär att vara vuxen? ”Att ta ansvar” är en berättigad kandidat till svar. Men mer generellt kanske ”att känna till och använda de sociala konventionerna” kan få svara på frågan. Dessa konventioner är helt och hållet språkligt betingade. Det är genom att sätta ord som människan kunnat bygga upp sitt imperium och det är idag genom de exakta språken som folk kommunicerar mellan olika kontinenter. Det universella språk som vi kan uttrycka med kroppen är inte gott nog för att användas universellt. De lokala språken är det.

Den vuxna förstår hur en omformulering kan göra allvar till ironi eller hur en felsägning kan generera ödesdigra missuppfattningar. Den vuxna förstår ord som ”hej”, ”brun” och ”älskar”. Men den vuxna stirrar förskräckt och argt på den som hoppar, dansar och räcker sina armar högt upp i luften – den som på alla sätt försöker förmedla sin glädje genom alla tänkbara ordlösa metoder. Den personen klassas som förryckt – som ett förvuxet barn.

I en berömd scen i Soluppgång går paret i huvudrollerna över en hårt trafikerad gata medan de håller om varandra. Vi ser bara deras ryggar, men det är vid det här läget uppenbart hur mycket de älskar varandra. Runt omkring de stannar bilarna i vilka upprörda stadsbor sträcker sig ut ur sina fordon för att ge de tanklösa fotgängarna en skopa ovett, vilket de två älskande i sin blinda tillvaro tar inget som helst intryck av. Situationen är typisk, så länge ingen ställer sig och med ord skriker ut (vilket är omöjligt i en stumfilm) att här står två lyckliga människor som inte ska störas så kommer ingen förstå.

I fjol i Marienbad handlar tvärtemot om de vuxna, och på de vuxnas axlar bärs ansvaret att upprätthålla normaliteten. Detta görs genom ett evigt pratande om absolut ingenting; ordväxlingar vi sällan får ta del av men som berättarrösten tillkännager. De tomma silhuetterna på slottsgården – filmens mest ikoniska bild – utstrålar naturligtvis anonymitet, men också avsaknaden av kroppsliga uttrycksmedel. Ibland ”pausar” Resnais bilden, vilket kan tolkas som en kommentar om filmens tidsrymd eller dess teatrala aspekter, men lika väl poängterar det att det är en film om människor som inte rör sig. Som står fullständigt stilla och bara pratar och pratar. För att kunna vara vuxna.

I titeln finns en gåta som går som en röd tråd genom filmen. Vad hände i fjol i Marienbad? Kanske uppstod en romans mellan X och A, kanske – har många hävdat – rör det sig om en våldtäkt. Jag tror poängen är att vi inte ska veta, för att det inte går att veta. Någonting har hänt som inte går att omnämna i ord, och därför kan ingen av de ordberoende karaktärerna i filmen berätta för oss. ”Om det man inte kan tala, därom det måste man tiga” såsom det berömda citatet från Ludvig Wittgensteins tidiga skrifter lyder. Men det som inte kan sägas, kan istället visas, menar han också.

Det är talande att Resnais gör en film om detta när han såsom filmskapare är den om någon som faktiskt kan visa vad som inte kan sägas. Men det här är inte en film om det, och Resnais är inte heller en filmskapare intresserad av att använda filmen för vad den kan göra, utan istället intresserad av filmen i sig och hur den fungerar. Genom sin karriär har han alltid fyllt sina filmer till bredden av kulturella referenser, lika mycket till film som någon annan konstform.

/ Filip Åkerman

Taggar:, , , , , ,

5 responses to “Barnförbjudet”

  1. jackbranfelt says :

    Intressant och fint! Kul med kopplingen mellan Resnais och Murnau. Till inläggets innehåll har jag inget att tillägga, men däremot har jag något så tråkigt som en fundering angående det du skriver om Wittgenstein. Jag antar att du menar tidiga Wittgenstein, och menar inte han att själva förutsättningen för att någonting kan sägas är att det också kan visas?

    Nu var det ett tag sedan jag läste Samtida filosofi, och jag har inte haft nöjet att återvända till Wittgenstein sedan dess, men om jag inte minns fel, gick väl hans bildteori ut på att en sats meningsfullhet avgörs genom huruvida den kan finnas representerad i verkligheten eller inte (vilket de Logiska Positivisterna sedan förvrängde till sin verifierbarhetsprincip)? D.v.s. någonting som inte kan representeras som en bild i verkligheten, är inte heller meningsfullt att tala om.

    Detta är dock bara en fundering, och förändrar inte innehållet i ditt intressanta inlägg!

  2. filipakerman says :

    Helt relevant. Att det var tidiga Ludde skrev jag först, men det försvann, ska korrigeras. Jag måste kolla upp verifierbarhetsprincipen, minns den inte riktigt mer än att jag tyckte den var intressant.

    Vad bildteorin gäller så tror jag inte alls att den lyder att det som kan visas också kan sägas, men jag blir lite osäker på om jag kanske beskrivit den fel ändå. Det där med att någonting som inte kan representeras som en bild inte är värt att orda om stämmer, och det är väl också relevant för analysen. Det som sällskapet i Marienbad babblar om är ju inte meningsfullt, bara tomt vuxet snack.

  3. Lena says :

    Människans stora sorg och bekymmer är, tänker jag, vår begränsade förmåga att kommunicera. Eftersom, som du tar upp, det verbala språket är den kommunikationsväg som vi vuxna är ålagda att använda, är bristfällig, blir också all vår kommunikation bristfällig. Kanske är konstens viktigaste syfte att våga lyfta vuxentabuerna gällande kommunikation? Påvisa inskränktheten som normen (?) lagt på. För det finns ett möjligare kommunikationssätt, intuitivare – den som ansiktets mimik, ögonens skiftningar, lemmarnas små rörelser mer äkta förmedlar. För ett barn kan en förälder inte dölja sina känslor oaktat vad förälderns uttrycker i ord, men om orden står i motsats till barnets intuitiva tolkning av föräldern, skapas en konflikt i barnet. Så blir också konflikten mellan ”vuxna” människor när vi begränsar kommunikationen till ord. Vi vuxna är därmed stora förlorare. Samtidigt som den i ord formulerade analysering som ni visar i er blogg också är bevis för det motsatta! /Lena

  4. filipakerman says :

    Jag är inte säker på att all konst handlar om kommunikation på samma sätt som film, även om visserligen all konst är en bricka i det mediala/kulturella spelet och därmed påverkar människans sätt att uttrycka och uppföra sig. Genom att titta på stumfilm tycker jag man kan lära sig mycket om hur hur en verbal konsttradition (många stumfilmer är baserade på skönlitteratur) tar sig uttryck i någonting begränsat av kroppsspråk. Jag skulle inte påstå att detta är en ”mer äkta” form av kommunikation, men definitivt ett mer förtryckt kommunikationsmedel.

    Jag tror ändå att muntligt språk är det mer raffinerade medlet, men det förlorar på att vara alltför svårhanterligt. Man fastnar i labyrinter av ord som inte betyder någonting, vilket jag tycker på ett snillrikt sätt förkroppsligas i Marienbad, en film där både form och innehåll kan beskrivas som labyrint-artade. Att prata skapar också många rädslor; att inte bli förstådd, att inte bli hörd, och så vidare.

    • Lena says :

      Men är inte all konst en vilja och önskan att kommunicera? Föra fram sitt budskap, få bekräftelse, bli sedd etc? Som beroende av konstart ter sig olika, blir olika tydligt.

      När det gäller film och teater är språket en stor och viktig del och hur språket förmedlas genom kropp, mimik ger fötutdättningar för olika tolkningar, tänker jag. Spännande tanke du lyfter fram med stumfilmen och det ordlösa, i huvudsak, språket man där är hänvisad till. Jag har inte tänkt på det tidigare. Jag fastnar återigen på vårt dvs människans tillkortakommande beträffande verklig möjlig kommunikation. Trots det måste vi pröva och pröva igen och igen på alla de sätt där filmens medie är en väg./Lena

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: