Alain Resnais, 90 bast!

Pressbilderna från Cannes, där Alain Resnais under maj visade sin senaste film You Ain’t Seen Nothin’ Yet! (2012), intygar att den igår 90 år gamla tidsskulptören inte tycker illa om rampljuset. Liksom statyerna i hans tidiga film Statues Also Die (1953), som han gjorde med Chris Marker och Ghislain Cloquet, kommer han också en dag att dö. Men olikt det som sägs i nämnda film, ”när människor dör skrivs de in i historien, när statyerna dör blir de konst”, är Resnais ett levande bevis på att man inte behöver duka under för att skrivas in i historieböckerna.

På Djupfokus tänker vi under juni månad göra några väl valda stickprov i fransmannens omfångsrika repertoar. Den som började för drygt sextio år sedan med några essäfilmer om kända konstnärer och konstverk, snabbt resulterande i en av 1900-talets viktigaste dokumentärfilmer: Natt och dimma (1955), som blev den första filmen att visa upp de bilder som filmades i tredje rikets koncentrationslägren.

Hiroshima – min älskade (1959) placeras ofta som en av de språngbrädor som franska nya vågen tog fart på, även om Resnais inte tillhörde den inre (fastän den yttre) krets som utgjorde vågen. Resnais har istället fått bli titulerad som en medlem av ”left bank new wave” eller ibland till och som ”nouvelle vague 2”. Oavsett benämningar var det nog inte mer oinspirerade att få hänga med Chris Marker och Agnes Varda, än de andra fransoserna.

Under åren har Resnais varit minst lika tålmodig mot sina ideal såsom de mer erkända generationskollegorna. Långt ifrån alltid politisk men aldrig annat än humanist har hans filmer sedan Natt och dimma alltid berört vår uppfattning av tiden – det vill säga minnet. Resultatet är ett formspråk med upplös kausalitet, där dagdrömmen styr verkligheten i lika stor grad som tvärtom.

En saklighet gör att man aldrig känner sig långt borta från det dokumentära; men vad det snarare handlar om är en mer utbredd inställning om vad film kan vara. Snarlikt Jacques Rivette är den teatrala aspekten av filmskapande ständigt närvarande. För att göra en ”scen” krävs en annan sorts ”scen”, och för Resnais är inte det framför kameran en repetition utan istället premiärkväll. Detta förutsätter en dementering av den fjärde vägen, vilket ger filmerna både liv och lättsamhet.

Och efter att ha gjort en av 1900-talets viktigaste fiktionsfilmer, I fjol i Marienbad (1961), har Resnais för det mesta varit närvarande, nyfiken och sprallig. Man har alltid mycket att tänka på och det finns oftast en uppsjö av avancerade tankegångar, även i hans sorglösaste komedier. Och omdömena från Cannes att döma, gäller det i lika hög grad idag. You Ain’t Seen Nothin’ Yet! har liksom brukligt högaktats av de flesta.

GRATTIS ALAIN.

/ Filip Åkerman

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: