Det förgångnas förföriska krafter

”It isn’t necessary to imagine the world ending in fire or ice. There are two other possibilities: one is paperwork, and the other is nostalgia.”, sade den alltid så kloka Frank Zappa. Nostalgi är på många vis både farligt och förförande. Upplevelser förskönas lätt, trots att de kanske inte var särskilt anmärkningsvärda när man väl erfarde dem, och man inbillar sig gärna att det var bättre förr. Detta reaktionära tänk är fruktlöst, men likväl svårt att undkomma. Denna tematik, som ligger mig varmt om hjärtat – eftersom jag ofta har en tendens att drömma mig tillbaka-, är just vad Kaneto Shindô delvis utforskar, på ett mycket gripande och ömsint vis, i sin film A Tree Without Leaves (Raku-yo-ju, 1986).

En åldrad manusförfattare utgår ifrån sin barndom, och framför allt den mycket nära relationen han hade till sin mor, för att skriva sin första roman. Utifrån den premissen så behandlar Shindo en rad olika teman, bland annat nostalgi och det förgångna. Till största del består filmen av tillbakablickar till författarens barndom, där han stundtals också, i sin åldrade form, vandrar ut och in genom sina minnen och drömmar. Framför allt de första fyrtio minuterna är enormt nostalgiska med ömma bilder av mor och son, lekar, cirkusbesök (vilket är en av filmens finaste och mest suggestiva scener; jag undrar om det är en medveten blinkning till Shuji Terayama eftersom de två blåsinstrumentsspelande männen som skymtar förbi lite kort påminner om Pastoral: To Die in the Country (1974) – en annan mästerlig film om just minnen och barndom) och andra vardagliga bestyr.

Det Shindo, framför allt, lyckas så bra med är balansen mellan det förföriska och det fruktlösa. Å ena sidan har vi vackert nostalgiska barndomsminnen med lekande barn och, mer eller mindre, bekymmerlösa dagar; å andra sidan har vi hans tomma vardag där han sedan länge har glömt bort hur man skall leva – förhållandet som han har med en yngre kvinna är kyligt och till synes känslolöst – vilket påminner mycket om den apatiska fadern i huvudkaraktärens barndom. På samma vis som hans far vägrar flytta ifrån sina förfäders mark, vilket leder till familjens förfall, vägrar huvudkarkatären att sälja den kimono som är hans sista minne av sin mor. I en annan scen blir han, på grund av sina dagdrömmande promenader, nästan påkörd av en motorcykel. Detta verklighetens våldsamma intrång leder till ett visst uppvaknande hos mannen, ty därefter börjar livets förgänglighet att leta sig in i minnenas värld.

I samband med denna händelse börjar tonen förändras i filmen. Vad som inledningsvis är en mycket varm och nostalgisk värld – ett litet paradis dit huvudkaraktären kan fly undan för att återuppleva förgången lycka -, blir efterhand allt mer kvävande och dyster. Det förgångnas verkliga karaktär pressar sig in i den förgyllda barndomen. En efter en tvingas systrarna offra sig för familjen (här gör sig Shindos mentor Mizoguchi påmind, eftersom många av Mizos filmer handlade om just kvinnor som, på grund av odugliga män, tvingas offra sig för sina familjer), hans bror försvinner och till slut rivs till och med det som han allra mest förknippar med sin barndom, nämligen huset.

Denna rivning blir en väldigt viktig del av filmen tack vare dess form. Shindô iscensätter nämligen rivningen av huset – den plats som har gett upphov till så många lyckliga och fina minnen – med förstärkta ljudeffekter av byggarbetarna, knakande brädor och takplattor som bryts loss. Demoleringen får en väldigt suggestiv och accentuerad form, vilket gör att det inte bara är huset som raseras, utan också själva nostalgin och drömvärlden i sig. Det förgångna upphör allt mer att utgöra hans liv, och till slut tvingas han komma till insikten att hans mor, som han saknar så enormt mycket, faktiskt är död, vilket förstås är ett smärtsamt uppvaknande.

Ljud används på ett lysande vis genom filmens gång. Shindô manipulerar nämligen, till mycket stor och lyckad effekt, ljudspåret med förstärkta och/eller borttagna ljudeffekter och, framför allt, tystnad. Han har en tendens att använda sig av tystnad och en lågmäld ljudbild för att belysa och förstärka stunder – för att ge dem en helt ny mening – som jag uppskattar väldigt mycket. Det påminner mig om Miles Davis, som är en fantastisk soloist just på grund av hans förmåga och förståelse för utrymmet mellan tonerna han spelar. Detta förhållningssätt till frasering återfinns på ett snarlikt vis i A Tree Without Leaves. Detta medför förstås också att stunderna av förstärkta ljudeffekter blir extra tydliga och effektfulla.

Det är dock inte bara så att tystnaden stannar vid ljudspåret, utan tystnaden, som han använder så väl, återfinns även i bilderna. Scenerna tillåts inte sällan stå still på ett sätt som man skulle kunna kalla för en ”bildlig tystnad”, vilket förstärker den meditiva känslan av att detta är en plats där tiden sedan länge har stannat – en verklighetsfrånskild och evig värld av oskyldighet, kärlek och värme. Denna välavvägda användning av tystnad (bildlig såväl som audiell) ger filmen ett fantastiskt tempo som passar mycket bra ihop med det lågmälda dramat, vilket gör att det inte bara blir en meditativ resa för huvudkaraktären, utan också för åskådaren, som då tillåts utforska sitt eget förhållningsätt till sitt förflutna.

Stundtals har det dock en tendens att bli lite för sentimentalt, vilket i och för sig kan tänkas vara svårundvikligt eftersom det, trots allt, är en film om nostalgi och längtan efter de som inte längre finns hos oss. Allt som oftast träffar dock Shindo helt rätt i sin skildring av hur man gärna uppfattar sitt förflutna. Åtminstone jag känner igen mig oftare än vad jag kanske vill. Och när den där ångesten – som många, om inte alla, av oss har över någonting vi gjorde i vår barndom – och längtan efter svunna tider och personer, framåt slutet av filmen, sammanfattas i det till en början likgiltiga ansiktet där en svagt darrande underläpp stillsamt letar sig fram – då är det svårt att inte bli rörd.

// Jack Brånfelt 

Taggar:, , , , , , , , ,

2 responses to “Det förgångnas förföriska krafter”

  1. Lena says :

    Hmm och jag som tänkt att du och Filip haft en uppdelning, där du stod för den politiska vinklingen och Filip för filosofiskapoetiskta, men här bjuds vi på nostalgisk längtan. Men du vet väl: ”” Motherly love is just the thing for you, You know your Mothers’ gonna love ya til ya don’t know what to do..” som vår käre Zappa så träffande diktade…//Lena

  2. jackbranfelt says :

    Det har nästan blivit en sådan uppdelning, fastän det inte var medvetet. Men det är förstås bara bra att jag och Filip är intresserade av att skriva om olika saker, så att det blir lite omväxling. Det är så bra med Zappa; det finns alltid bra citat att hämta, oavsett vad man skriver/pratar om!

    I övrigt så vill jag be om ursäkt för att det tog sådan tid för mig att svara på din kommentar. Det är någonting jag måste bli bättre på (och det gäller förstås alla kommentarer).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: