”Nu” är en eftersläntrare

————————————————————————————————

Eftersom Kaneto Shindô fyllde hundra år häromdagen ägnar Jack och jag några dagar åt hans filmer. Fram till veckans slut kommer en text om dagen kopplade till dessa. I följande text skriver jag om Hiroshimas barn (1952), den första japanska filmen som gjordes om bomben den 6 augusti 1945.

————————————————————————————————

Bilderna ovan kommer från det ödesdigra ögonblick då bomben – under en återblick tidigt i filmen – faller över titelstaden i Kaneto Shindôs Hiroshimas barn (1952). Visst förekommer också en bild på det klassiska svampmolnet, men tveklöst är denna korta sekvens den mest effektiva. Förutom de mest uppenbara – kriget, katastrofen – speglar den två centrala textuella teman i filmen.

För det första understryker sekvensen, ihop med det montage i vilket den ingår, atombombens förmåga att arbeta oberoende av tidens utsträckning. På det viset är bomben den totala katastrofen. Dess verkan är omedelbar – inte ens världens förenade styrkor kan bekämpa någonting som är över under loppet av en blinkning – och även om en katastrof utannonserar sig själv finns det ingen så direkt så som bomben. Ändå är det mest skräckinjagande med atombomben istället den raka motsatsen: det långa tidsförloppet. Att det där korta ögonblicket lämnar sår som aldrig läcker.

Naturligtvis är det i det senare Shindô finner ramen för sin berättelse (baserad på Arata Osadas bok). Vi kan finna oss i att leva, och vårt liv kan ibland vara tufft men i helhet ser vi inte våran tid på jorden som en enskild tidsperiod utan som många stunder av moment. Men för en blind, för en som inte kan gå eller för en som ständigt påminns av en skärva i armen, är livets begränsade tidsrymd alltid påtaglig och desto mer så genom ovissheten om när stunden är inne. I detta finns det ingen anledning att lägga in existentialistisk innebörd, vilket också Hiroshimas barn (och mycket annan japansk kultur) visar.

Tiden definieras av vår skeva empiriska uppfattning av dess räckvidd, eller också tvärtom genom att uppmärksamma tidskvantornas serieliknande förhållande till varandra. Båda dessa aspekter tas till sin spets genom atombombens karaktär så som ovan beskrivit, och vilket på ett ironiskt sätt sammankopplar den japanska tragedien den med japansk mentalitet och kulturell identitet. Hokusai, Matsuo, och sedan Ozu är konstnärer som ofta anförtros en sorts ”japaneseness”, för deras förmåga att på ett liknande sätt så som bomben stanna tiden för att vidare utveckla en transcendental kvarvarande effekt genom oräkneliga repetitioner.

Sambandet åskådliggörs tydligt i en bildserie som den ovan. En man sitter på en trappa och tänker. Nästa ögonblick är han borta. Men någonting stannar kvar för alltid: hans tankar. Man påminns om den optimism som också genomsyrar filmen. När filmens huvudroll och berättarröst Takako Ishikawa (spelad av Nobuko Otowa) äntrar Hiroshimas vatten berättar hon att himlen är fortfarande lika stor och de stora molnen som både inleder och avslutar filmen påminner tittaren om de oföränderliga ting som håller oss trygga. Den avslutande bilden på händerna tryckta i varandra går i linje med den klassiska ”bita ihop”-sensmoralen som också säger någonting om att saker inte förändras längs med tidens flod.

Hiroshimas barn, som är Kaneto Shindôs tredje film, är trots sin befintlighet som beställningsjobb från japanska lärarförbundet (och med tillhörande glasklara budskap om krigets idioti), samt som melodram, en representativ film för Shindôs kännetecken som filmskapare. I hans senare 60-talsfilmer, så som Den nakna ön och Gropen, speglas på ett liknande sätt livet som ett inrutat system av tidsmängder. Korta perioder av radikala förändringar uppkommer liksom spöken (i de två senare tar de fysisk form) för att sedan lägga ett förbannelse-liknande sken över de stora händelseförloppen. Shindô utvecklar med tiden, tack vare en större frihet, ett formspråk som förutsätter repetitioner i en till synes orimlig mängd, som i själva verket ofta är väl avhängnad.

Utöver tidens motsägelsefullhet ville jag med det inledande bildspelet visa hur atombomben i Shindôs värld blir någonting mer än en maskin eller ett vapen, men också någonting som liksom filmprojektionen består av ljus. Liksom bilden på mannen på trappan föreställer bilden på bomben enbart ett sken som tillkommer och avtar. Shindôs porträttering av olyckan för mina tankar till en kamera så gigantisk att den suger ut ljuset ur vad den filmar likt filmkonsten såsom ”l’art de la lumière”.

Men så är det också viktigt att poängtera att ingenting syns utan ljus; vilket också är anledningen till att jag inledde inlägget med en helt vit bild. En oväntad avlägsen släkting till filmen är därför Patricio Guzmáns nyligen hyllade dokumentär Nostalgia de la luz (nostalgi inför ljuset) – en film om, vilket titeln indikerar, nuets icke-existens. Både Guzmán och Shindô gör filmer – visserligen likt så många andra – om viljan att genom historien få veta och i båda fallen – och här skiljer de sig från andra filmer – göra detta medveten om att ljusets fördröjning aldrig ger korrekta angivelser. Skillnaden är att vetenskapsmännen som genom teleskop tittar på månen i Guzmáns film har matematiken och naturlagarna att stötta sin okunskap på oavsett om deras approximationer inte ger sann kunskap; olikt invånarna i Shindôs Hiroshima som får stötta sig på de allra grundligaste mänskliga principernas begränsningar. Med ljuset som gemensamt tema står de som motparter liksom naturvetenskap gentemot humanism, dokumentär gentemot spelfilm, eller ”att veta” gentemot ”att tro”.

Nobuko Otowas karaktär träffar sin bortgångna familjs tjänare – som blivit blind av bomben – på en gata under hennes besök i Hiroshima. Som en handikappad tiggare i en kropp utan framtid, är det första han gör när han bjuder in hjältinnan i sitt hem att tända ett ljus. När de talar sitter han tätt intill sin brasa och efter att han vänder sig om klipps det till en närbild av honom med brinnande flammor bakom sig. Här är en man som förlorat allt hopp om livet genom ett kort sken och som nu, dessutom blind, använder just ett sken för uppnå någon sorts hopp i livet. Förutom filmens möjligtvis alltför lättvindiga budskap om att krig är dåligt, finns här en grym underton som väger mer. Människan kan inte leva utan ljuset. Det är ett grundläggande behov viktigare än någonting annat, och liksom varje last kan den bli vår undergång.

Detta är uppenbarligen ingen långsökt tolkning av Hiroshimas barn. I slutet av filmen, i och med att den blinda tiggaren förlorar ett annat ljus – sin sonson – sätter han eld på sitt hus med sig själv inuti. I en film där det huvudsakliga ljuset är ett vapen är det på inget sätt underligt att ljusets slutgiltiga betydelse blir negativ.

//Filip Åkerman

Taggar:, , , ,

One response to “”Nu” är en eftersläntrare”

  1. Lena says :

    Hur tungt och ovärdigt för mänskligheten är inte krig och hur starkt och genomgripande visas inte det i bildsviterna. Liknelsen med den blinde mannen och himla bra! //mamma

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: