The Naked Island och dess transcendentala humanism

Det är inte svårt att förstå varför Nagisa Oshima var så kritisk till Shindos minimala underklasskildring The Naked Island (1960). I introduktionen till Masters of Cinemas DVD-utgåva gissar Alex Cox att det i grund och botten rör sig om avundsjuka ifrån Oshimas sida, men jag tycker allt att Oshima har en viktig poäng när han säger att skildringen i The Naked Island är precis såsom västerlandet föreställde sig att japanerna skulle vara. På många vis är Shindos film alldeles fantastisk och den gjorde ett mycket stort intryck på mig, men det är lätt att se varför den inte passade särskilt bra i tiden. I västvärlden försökte man nämligen hävda Japans efterblivenhet – Douglas MacArthur sade exempelvis i en intervju att om man skulle se västlandet som en medelålders man, skulle Japan, i jämförelse, vara en tolvåring -, och en film som The Naked Island kan definitivt läsas på ett sätt som understryker en slags efterblivenhet.

Nu, drygt femtio år senare, är detta dock inte av särskilt stort intresse, eftersom filmen, i mina ögon, är mer universell än japansk, och, framför allt, långt ifrån realistisk (att Cox beskriver den som dokumentärlik tycker jag är ganska absurt). Istället för att eftersträva realism gör Shindo någonting som jag uppskattar väldigt mycket – han fångar verkligheten, utan att återspegla den. Missförstå mig inte, filmen är rotad i vardagliga bestyr och saknar en berättelse i dess vanliga bemärkelse, vilket man skulle hävda är realistiskt (dessa inslag var ju också fokuset i den italienska neo-realismen), men genom formalistiska stilgrepp (avsaknaden av dialog, den frekventa musiken o.s.v.), samt att han låter filmen utspela sig under en längre period rör han sig bort ifrån att göra realistiska anspråk (i den mån att man med realism menar någonting i stil med ”en ärlig återspegling av vardagen såsom den är i det ‘verkliga’ livet”).

Det här är inte en film där familjens vardag på ön fångas i sin nakenhet; istället är det små utdrag ur vardagen, där de olika bitarna tillsammans fångar essensen av livet – Shindo uppnår en slags transcendental mänsklighet. Här finns inga bråk, inga djupare relationer; det är barn som förtjust badar i en tunna, vuxna som kämpar med att bära vatten, elever som sjunger i skolan under vilken skoldag som helst, och familjeaktiviteter i form av att besöka en stad. Det är inte ett försök att fånga en temporalt avgränsad och ärlig vardag. Därför pekar också filmens titel (Den nakna ön) på platsen, snarare än familjen som bor där. Ön blir således en slags representation för hela jorden och livet som befolkar den. Filmens syfte är således att fånga livet i sin helhet, och därmed också dess essens, nämligen den ständiga kampen mot naturens krafter.

Och det lyckas Shindo med alldeles fantastiskt. Om och om igen får man se bilder på de vuxna som kånkar på vatten upp för berg och över en sjö; det är ett oupphörligt och slitsamt arbete, men likväl måste det utföras. När kvinnan tappar en tunna med vatten blir hon slagen av mannen, ty att spilla vatten kan vara skillnaden mellan liv och död. I slutändan är det dock en fruktlös kamp. Den ena sonen blir allvarligt sjuk och i ett mycket kraftfullt och rörande montage får vi se den förtvivlade fadern som försöker finna en doktor. Men naturen har sin gång, det är filmen tydlig med. Kvinnan slänger sig till slut, frustrerad och förbannad över livets plågsamheter, på marken för att göra motstånd, men snart tvingas hon återvända till att bära vatten och odla grödor. Livet har sin gång – det är bara att kämpa vidare.

Kampen för överlevnad är ett återkommande tema hos Shindo. Familjen kämpar för att överleva, precis som deras grödor slåss för sin existens i en tuff miljö; precis som vattnet för en hård (men hopplös) kamp mot jorden när familjen vattnar sina grödor, slåss människorna hårt (men likväl hopplöst) för att inte sväljas utav marken. I slutändan är de dock lika hjälplösa som den stackars fisken som sönerna fiskar upp för att sedan låta ligga och sprattla frenetiskt på marken en kort stund. Det är en oupphörlig kamp för att förskjuta det oundvikliga.

En liknande utsatthet utforskas i Shindos film Humans, som kom två år efter The Naked Island, men där är det istället ett gäng fiskare som till följd av en storm driver omkring på havet utan någon möjlighet att styra båten. Sakta men säkert bryts karaktärernas civiliserade fasader ner av den hemska situation som de befinner sig i. I Humans visar Shindo att han är en mästare på att använda sig utav avstånd i kompositionerna för att framhäva kampen mellan de fyra karaktärerna på båten, och han står för en lysande användning utav båtens begränsade yta för att förstärka både kampen för att överleva och havets enorma isolering.

Just detta fantastiska sinne för miljöskildringar återfinns i flera av Shindos filmer, oavsett om det är det sönderbombade Hiroshima i Children of Hiroshima (1952); buskarna och träden som tycks leva sitt eget liv i Kuroneko (1968); den svajande och klaustrofobiskt isolerande vassen i Onibaba (1964); eller den avskärmade ön i The Naked Island med den omgivande sjön och ljudet av vågorna som slår mot ön. Denna fantastiska användning av miljöer är av allra största vikt för filmernas berättelser, samt deras gemensama temata –  alla filmer handlar på ett eller annat vis om samhällets lägre stående människor som kämpar för sin existens.

På så vis lyser Shindos socialistiska tankegångar igenom, trots att en film som The Naked Island kan tyckas vara apolitisk. Dels har vi sympatierna för arbetar- och underklassen, men dels har vi också själva vikten av samarbete. Anledningen till att familjen överlever är för att de hjälper varandra med det tunga arbetet; modern och fadern släpar vatten och sår tillsammans, och de turas om att ro båten; när sönerna fiskar måste de rycka i fiskespöet båda två för att kuna dra upp fisken. Dessutom skulle man kunna läsa mannen som slår kvinnan när hon tappar en tunna med vatten som en kommentar på patriarkatets makt. Det är på intet vis en särskilt politisk film, men det finns socialistiska undertoner i dess mycket vackra humanism.

Och då är vi på sätt och vis tillbaks där vi började, för i slutändan har filmen lyckats fånga en transencendental humanism. Avsaknaden av dialog, det lite lätt mosaikartade berättandet, den spatiala isolationen och den mycket frekvent använda musiken skapar en atmosfär och en omfamning som jag inte skulle vilja kalla för realism. Genom det repetitiva fokuset på det vardagliga – bära vatten, odla grödor, fiska – utan att för den sakens skull vara realistisk i en neo- eller socialrealistisk anda, lyckas Shindo istället fånga det som egentligen är intressant, nämligen essensen av livet. Ur skildringen av alla människors ständiga kamp för överlevnad i en likgiltig natur uppstår en universell skönhet och värme. Filmen upphör således att handla om enbart japaner, för att istället uppnå en slags transcendental mänsklighet.

————————————————————————————————

Eftersom Kaneto Shindo fyllde hundra år häromdagen tänkte jag och Filip ägna några dagar åt hans filmer. Vår tanke är således att lägga upp en text (som på ett eller annat sätt rör mannens filmer) om dagen fram till veckans slut. 

// Jack Brånfelt 

Taggar:, , , , , , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: