Mitt liv i rosa som kontraproduktiv queerfilm

Att offra intelligens för billigt effektsökande är en vanlig utväg bland filmskapare. Ibland kan det fylla sin funktion (men det är sällan), men ibland kan det leda till att filmens egentliga syfte försvinner. Det här är i allra högsta grad fallet när det gäller Alain Berliners film Mitt liv i rosa (1997), som genom att sträva efter att vara lättförståelig, övertydlig och effektsökande när det gäller sexualitet och ungdomlig identitet  tappar bort sin egen tematik och i slutändan blir en film som fastställer heterosexualitet och de traditionella könsrollerna som det enda rätta – d.v.s. motsatsen till vad jag förmodar var filmens ursprungliga tanke.

Problematiken uppstår i första hand ur Berners vilja att vara extremt övertydlig med problemet som filmen berör; därför sätter han upp en tydlig skillnad mellan pojkar och flickor, där de förstnämnda leker krig, spelar tv-spel och fotboll, och är tuffa, emedan tjejer gillar rosa, leker med dockor och är ointresserade av ”tuffa” lekar. Det är ständigt återkommande att karaktärerna i filmen (unga såväl som vuxna) kommenterar på hur flickor och pojkar skall vara, och det är alltid en fullkomligt svartvit bild utan utrymme för nyanser.

Onyanserade skildringar är i sig inget problem, men det blir problematiskt när filmen genom sin svartvita bild av könsroller blir tvingad att sätta huvudkaraktären Ludovic i ett fack. Ludovic är född som pojke, men tycker om att klä sig i tjejkläder, sminka sig och övriga intressen som traditionellt förknippas med tjejer. Filmens lösning på det här är inte att säga att könsroller är daterade, dåliga och klumpiga, utan att konstatera att en pojke som har ”tjejiga” intressen egentligen är en flicka (Ludovic menar också att han egentligen skulle vara en flicka). Det här dras sedan ännu längre när det framåt slutet introduceras en flicka som skjuter slangbella, klär sig i pojkiga kläder och är allmänt ”grabbig”. Då får hon inte längre vara en flicka, utan hon kallar sig istället för Chris och filmen konstaterar att en flicka med ”pojkiga” intressen är en pojke, snarare än en flicka.

En film som utifrån premissen kan tänkas handla om problematiken med könsroller blir istället en film som cementerar könsrollerna – det finns pojkar och flickor; de förstnämnda spelar fotboll och tv-spel, och de sistnämnda leker med dockor. Om en pojke tycker om att leka med dockor så är han inte en pojke som tycker om att leka med dockor, utan han är en flicka. Om en flicka tycker om att skjuta slangbella är hon inte flicka som tycker om att skjuta slangbella, utan hon är en pojke. Det här är förstås en fruktansvärt skev och svartvit logik som inte gör någonting överhuvudtaget åt problematiken med könsroller.

Problematiken ökar ytterligare genom att det hintas om att Ludovic och Christine kommer passa bra ihop. Filmen nöjer sig alltså inte med att säga att pojkar är pojkar och flickor är flickor, utan att en pojke och en flicka passar bäst ihop och till slut kommer att finna varandra. Den enda skillnaden i det här fallet är att Ludovic kommer ta rollen som kvinna (eftersom han egentligen är en flicka) och Christine kommer ta rollen som man (eftersom hon egentligen är en kille). Därmed fastställer filmen det heterosexuella som det rätta, och därmed följer också att tydliga och svartvita könsroller är det rätta, eftersom heterosexualitet i sig hänger ihop med en diskurs om tydligt definierade könsroller.

Tack vare att Berner har tagit en feg utväg där allting skall vara övertydligt, onyanserat och effektsökande blir poängen motsatsen till vad som var tänkt. Genom att dra skildringen av könsroller till sin absoluta spets försvinner den underliggande problematiken med könsroller. Kvar blir en film som cementerar könsrollerna, snarare än ifrågasätter deras funktionalitet.

// Jack Brånfelt 

Taggar:, , , , ,

2 responses to “Mitt liv i rosa som kontraproduktiv queerfilm”

  1. filipakerman says :

    Jag håller antagligen i helhet med dig om kritiken helt och hållet, men jag har två viktiga invändningar.

    För det första, du tar alltid varje tillfälle att ge en dänga till effektsökeriet. Men blanda inte ihop äpplen och päron. När du retoriskt vill få ihop det snyggt och klämmer i med ”övertydligt, onyanserat och effektsökande” blir det ett virrvarr i mitt huvud. För mig hänger de tre begreppen inte ihop även. Jag håller absolut med om att din text understödjer tesen att ”Mitt liv i rosa” är onyanserad, men effektsökeriet har väl ingenting med saken att göra? Att filmen är övertydlig ska helst inte heller paras med att den är onyanserad. Det är en budskapsfilm* för barn och den är menad att vara övertydlig (det kan vara en bra sak!) men knappast menad att vara onyanserad.

    För det andra så håller jag helt med om att Berliner gör en 360-graderstolkning av könsroller för att landa i en social norm lika illa (och likadan) som den rådande. Slutet cementerar ointresset för förnyelse; men ignorerar man slutet, tycker du fortfarande att filmen misslyckas åskådliggöra könskonstruktionerna? För en ”vanlig biobesökare”, för att uttrycka sig lite snobbigt, kan filmen (fram tills innan slutet) uppfattas som heteronormativ?

    * Jag funderar också på om det finns några övriga perspektiv på filmen. För mig är filmens största problem inte vad den säger utan att den bara är intresserad av en sak, att framlägga en (och endast en) sensmoral.

    • jackbranfelt says :

      Utgår man ifrån begreppens definitioner hänger de inte ihop, men i en film som ”Mitt liv i rosa” gör de det i allra högsta grad, eftersom effektsökeri, övertydlighet och onyans arbetar väldigt tätt ihop här. Men först och främst, jag har ingenting emot vardera begrepp i sig. Effektsökeri (och det säger jag i texten också), såväl som onyans och övertydlighet kan ofta fylla sin funktion. En teoretiker som Brecht eller en rörelse som dadaism sysslade mycket med effektsökeri, och i den kontexten fungerar det hur bra som helst. Och i rätt kontext och rätt utfört kan även onyans och övertydlighet fungera utmärkt – just nu läser jag exempelvis Justine av Marquis de Sade och han arbetar alltid med extremer och onyanser för att tydliggöra sin anti-auktoritära filosofi, och där tycker jag också att det fungerar bra.

      Vad det i slutändan handlar om är utförande. Det kan göras på ett intelligent och på ett ointelligent vis; ”Mitt liv i rosa” tillhör den sistnämnda kategorin. Och jag tycker definitivt att de tre begreppen arbetar väldigt tätt med varandra, vilket gör att de förstärker varandra. Onyansen och effektsökeriet är i allra högsta grad någonting som används för att föra fram poängen extra tydligt (därför måste alla karaktärer vara extremer i sina könsroller, och därför måste dramat dras till sin absoluta spets med utfrysningen i grannskapet, pappan som förlorar jobbet o.s.v.).

      Du måste väl ändå hålla med om att avsaknaden av nyans förstärker någontings tydlighet? Ju mer nyanserat någonting är, desto större utrymme finns det exempelvis för att själv välja vem man vill sympatisera med. Därmed inte sagt att nyans omöjliggör övertydlighet, men jag tycker definitivt att onyans underlättar när man vill föra fram ett tydligt budskap (och just därför är ju väldigt många filmer onyanserade). Sedan är det klart att övertydlighet inte är dåligt per automatik, men jag är väldigt tveksam till det i lärande syfte.

      Dessutom blir övertydligheten ett större problem när det gäller någonting som man själv inte håller med. När jag tittar på ”Battleship Potemkin” tycker jag att det är kul med övertydligheten och onyansen, men detsamma tycker jag inte när jag ser en film som propagerar för ideal som jag inte håller med om. Men återigen spelar en films didaktiska roll in. Det känns knappast som att en film som ”Battleship Potemkin” skulle kunna göra någon till marxist, då blir det mer okej att vara övertydlig (förutsatt att man gör det snyggt och intelligent förstås).

      Och för att återvända till effektsökeri känns det ganska självklart att det lätt kan användas för att förstärka tydligheten hos en film. Filmen ser ju till att dra allting till sin extrem därför att vi skall sympatisera med Ludovico och inse problematiken. Av samma anledning blir ”Boys don’t cry” extra tydlig i hur illa människor som faller utanför heteronormativiteten behandlas när regissören låter filmen utspela sig bland rednecks och de mest trångsynta och sviniga människorna man kan tänka sig. Att göra allt man kan för att påverka tittaren (vilket är en form av effektsökeri) är ett sätt att underlätta förmedlingen av ett budskap.

      Om man ignorerar slutet blir filmen mindre problematisk. Då skulle jag nog inte uppfatta det som att den cementerar könsrollerna, men jag skulle nog inte heller tycka att det var ett särskilt bra åskådliggörande utav könsroller som sociala konstruktioner. Men det får jag klura lite mer på.

      Avslutningsvis ber jag om ursäkt för ett på tok för långt svar. Jag är ganska trött, men jag hoppas att det gav några svar och/eller förtydliganden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: