Anslående anslag – Fire on the Plains

För några veckor sedan såg jag den mycket imponerande filmen Fire on the Plains (1958) av den japanska regissören Kon Ichikawa (vilket också var min första film av Ichikawa; sedan dess har jag sett ytterligare fyra filmer, men ingen har varit i närheten av Fire on the Plains). Det finns många aspekter av filmen som jag tyckte väldigt mycket om, och jag vet inte om det mardrömslikt absurda och meningslösa med ett krig någonsin har skildrats lika väl som i Ichikawas film. Som titeln till detta inlägg antyder, så är det dock anslaget jag tänker ägna mig åt här (min tanke är att det i framtiden skall komma fler inlägg på samma tema, så att det blir en liten serie av inlägg om olika fantastiska anslag).

Filmen har nämligen en fantastiskt bra inledning. På ett briljant sätt så introducerar Ichikawa både våldet, det absurda och det meningslösa som kommer att prägla hela filmen. Det absolut första vi får se efter titeln på filmen är nämligen en närbild på Tamura, en vanlig fotsoldat (och filmens huvudkaraktär), som får en örfil av sin kapten. Kaptenen spenderar sedan en bra stund med att skälla ut soldaten, samt beordra honom att återvända till sjukhuset som han precis har kommit ifrån – sjukhuset ansåg honom för frisk för att stanna, emedan kaptenen anser honom för sjuk för att slåss – och om han inte får bli intagen igen  skall han ta livet av sig med hjälp av en granat.

Den inledande örfilen sätter tonen för filmen, men den befäster också många av filmens teman: hopplösheten om att överlevnad, misstron till auktoriteter, den enskilda soldatens betydelselöshet och den absurda humorn. Örfilen fungerar utöver detta också som ett sätt att överfalla tittaren. Kaptenen filmas rakt framifrån och tittar in i kameran – det skulle lika gärna kunna vara mot åskådaren, snarare än Tamura, som hans slag och utskällning är riktad. Således hamnar vi i den förtrycktas position, vilket dels får oss att identifiera oss med den stackars huvudkaraktären, men dels så känns man sig som tittare attackerad, vilket gör att man själv känner sig i underläge. Kôji Wakamatsu (som är en av mina favoritregissörer) uttryckte just den här känslan av förtryck som essentiell när det gällde filmskapande:

Also, a true filmmaker doesn’t make films from the point of view of those in power. To me, that’s a fundamental rule: you have to make films from the perspective of the weak. Take Akira Kurosawa, for instance. His films were always about the downtrodden.

Det må finnas undantag till Wakamatsus regel, men han har definitivt en poäng, och med den lysande inledningen i Fire on the Plains så gör Ichikawa precis det som Wakamatsu menar att man ska göra, och han gör det dessutom på ett väldigt snyggt och effektivt sätt. Redan efter filmens fem inledande minuter är nämligen makthavarnas position synliggjord, åskådaren och huvudkaraktärens utsatthet är fastställd och man förstår att det här omöjligt kan sluta väl. Utifrån detta så kan Ichikawa sedan skildra hopplösheten hos den enskilda och betydelselösa fotsoldaten. Denna maktlöshet tar många olika former i filmen, vilket gör det till en väldigt rik skildring av det irrationella helvete som ett krig, förmodligen, är.

I de fillipinska skogarna så irrar Tamura runt; för sjuk för att få vara en del av sin pluton, men för frisk för att bli intagen på sjukhuset. När han springer över de tomma och karga slätterna filmas han oftast med extrema long shots, vilket gör att obetydligheten och ensamheten känns enormt påträngande; när han navigerar sig runt i djungeln så sväljs han av istället av naturen. Ingenstans finns det trygghet och hopp. Att göra någon skillnad i kriget är ingen möjlighet. Kvar återstår bara att till varje pris försöka överleva.

På många vis är det en alldeles fantastisk film, men ingen del av filmen stannade lika tydligt kvar hos mig som anslaget gjorde.

// Jack Brånfelt 

Taggar:, , , , ,

4 responses to “Anslående anslag – Fire on the Plains”

  1. filipakerman says :

    Varför ”måste” man göra film från de svagas perspektiv? Är det någonting Brecht har lurat i dig? Det spelar väl ingen roll… Med detta inget sagt emot att det för dramaturgisk startsnöre krävs någon sorts konflikt; men varför ”måste” vi ha sådana snören? Jag vill se film från både de svaga och de starkas perspektiv, gärna på samma gång. Ännu hellre vill jag se filmer ur ingens perspektiv.

  2. jackbranfelt says :

    Wakamatsu säger att man måste, inte jag. Jag konstaterar mest att han har en poäng, men att det finns undantag. Däremot krävs det en definition av vad det överhuvudtaget innebär att göra en film utifrån de svagas perspektiv (eller utifrån något perspektiv överhuvudtaget). Vad det i grund och botten handlar om är dock att göra någonting åt den obalanserade maktfördelningen som präglar vårt samhälle. Film ur ingens perspektiv är en omöjlighet.

  3. filipakerman says :

    Bra svar på frågan och håller med om att det finns en poäng.

    Det råder många maktrelationer i filmen, men inte alla är tvångsmässiga (åt ena eller andra hållet).

    Såhär kanske:

    • Upphovsperson(er) → filmen

    Tvångsmässig, att skapa film är detsamma som att bestämma hur en film ska bli.

    • Upphovsperson(er) → åskådare

    Det här är en av vår tids mest påtagliga hegemonier. För mig omöjlig att tänka bort. Antagligen tvångsmässig.

    • Subjekt (protagonist) ⇔ subjekt (antagonist eller annat motstånd)

    Det här är den maktrelation jag uppfattar att du beskriver i fallet ”Fire on the Plains”. Det är också den jag syftar på när jag önskar film ur ingens perspektiv. Jag tänker mig att filmer som saknar ett eller båda sortens subjekt (visa experimentfilmer saknar subjekt) uppfyller det kriteriet. Den är nog inte tvångsmässing, men extremt invand i narrativ film. Samtidigt är det förstås motsägelsefullt att tänka sig ett narrativ (som är framåtsträvande i sin karaktär) som någonting stillastående (vilket blir konsekvensen av att ta bort ett subjekt).

    • Subjekt (protagonist) ⇔ åskådare

    Det här är det Aristoteles pratar om i ”Om diktkonsten”. Den är nog tvångsmässig.

    Men jag tror att kategorierna med åskådare inte hör hemma här egentligen, fast det är väldigt intressant det också!

  4. jackbranfelt says :

    Intressant! I just det här exemplet tänker jag mig att det är den tredje definitionen. Man måste dock ha i åtanke att alla dessa olika former av maktrelationer samexisterar. En experimentfilm som saknar ett subjekt präglas av andra maktrelationer. Att göra en film utifrån den svages perspektiv kan således ske på fler vis än i relationen mellan protagonist och antagonist (skulle jag mena i alla fall; hur Wakamatsu förhåller sig vet jag inte). Många av Buñuels filmer slåss exempelvis för de svaga, även om deras protagonister inte gör det. Därför menar jag att en film ur ingens perspektiv är en omöjlighet. Men om man, som du säger, med ingens perspektiv tänker sig en film som saknar subjekt så är det definitivt någonting som är möjligt och som vore skönt att se i större utsträckning.

    Jag håller dock med om att man kan ifrågasätta om kategorierna med åskådare hör hemma, trots att de är väldigt intressanta och kraftfulla. Däremot kan man tänka sig att faktorer som exempelvis produktionsmedel skapar maktrelationer, eftersom exempelvis en studio har/hade stort inflytande över den slutgiltiga produkten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: