Takashi Miike, Pier Paolo Pasolini och mystiska gäster

[Spoilers av diverse slag för den som inte har sett Visitor Q och Teorema. Det är dock inte två filmer som direkt förlorar någonting på att man vet hur dem slutar, så låt er inte hindras (om det nu inte är så att ni bestämt vill komma ovetandes till filmerna, förstås).]  

När jag under Stockholm Filmfestival förra året gick och såg Takashi Miikes film Hara-Kiri: Death of a Samurai, så var det inte riktigt vad jag förväntade mig av den kontroversiella mannen som har ett rykte att göra väldigt märkliga filmer. Visitor Q, som då blev min andra film av Miike, föll mycket mer inom ramen för hur jag förväntade mig att hans filmer skulle vara och var också oändligt mycket mer intressant än Hara-Kiri.

Trots alla brister – sådana har filmen gott om, skall ni veta – så är Visitor Q (Takashi Miike, 2001) en väldigt intressant film. Miike arbetar med extremer av alla dess slag. Ingenting finns i måttlighet. Den dysfunktionella familjen och relationerna mellan de olika familjemedlemmarna saknar allt vad verklighetsförankring heter och är tagna till sin spets för att kunna tydliggöra filmens problematik, samt kunna bjuda på väldigt mörk humor.

Det är dock nästintill omöjligt att titta på Visitor Q utan att tänka på den fantastiska Teorema (1968), av den italienska regissören Pier Paolo Pasolini, eftersom deras berättelser är väldigt lika. Båda handlar nämligen om en familj som genomgår en kraftig förändring efter att de har släppt in en mystisk främling i hemmet. Samtidigt som de är väldigt lika, så är de dock också helt olika, såväl i vad dem säger och skildrar, som i hur det skildras. Men det här är enbart till filmernas fördel och leder till att de kompletterar varandra på ett både märkligt och spännande (och förmodligen också helt omedvetet) vis.

I Teorema så är familjen som skildras en borgerlig sådan; en familj som till ytan är perfekt, men som egentligen är en familj med kyliga relationer, sexuellt förtryck och avsaknad av självförverkligan. När den mystiska och stiliga unge mannen dyker upp så förändras dock situationen och borgerlighetens vackra fasad demoleras. Den sexuellt förtryckta mamman jagar unga pojkar att knulla med; sonen ägnar sig åt konstnärlig uttryck; fadern låter arbetarna ta över fabriken som han äger. Familjen överger idealen och förtrycket som tillhör klassen. Familjen faller, med andra ord, ihop.

Pasolini skildrar den förtryckta borgerligheten, som inte längre fungerar som människor, annat än på utsidan. Sin egen olycklighet är de dock inte medvetna om förens den mystiska unga mannen anländer till deras hus och börjar förföra familjemedlemmarna en efter en. Det här leder till att familjen överger sina ideal och tanken om hur de förväntas vara, för att istället leva på ett mer självförverkligande vis.

Visitor Q tar en annan utgångspunkt. Här är medelklassfamiljens fasad sedan länge nedbruten; kvar är den dysfunktionella familjen vars tillvaro är helt blottad, men som ingen bryr sig om. Det är tillochmed hål i väggarna i deras hushåll (efter sonens våldsamma utbrott på sin moder, samt mobbarna som varje kväll skjuter raketer in i familjens hus) – familjens fasad är inte bara psykologiskt nedbruten, utan den är också fysiskt demolerad, vilket tar sitt uttryck i husets dåliga skick.

Familjens dysfunktionalitet är blottad för alla, även för sig själva, men ingen har mänsklighet nog att göra någonting åt det. I Miikes skildring av sinnesstämningen i det moderna Japan är människorna bara människor till ytan; inombords är de tomma och likgiltiga. Fadern i familjen köper sex av sin prostituerade dotter, men efter sexet så är relationen enbart den mellan en kund och en produkt, snarare än den emellan två människor (åtminstonde när det gäller hur dottern talar till sin far; fadern har dock till en början sina tvivel, men det släpper i takt med att hans kuk reser sig). Det har gått så långt att människor ser varandra som handelsvaror av olika slag, snarare än faktiska människor.

Vid middagen så sitter fadern och den mystiska gästen och äter mat. I samma rum så misshandlar sonen sin egen mamma mitt framför ögonen på dem – likgiltiga inför allting annat än sin egen funktionalitet så fortsätter de att äta. Den enda gången de avbryter sonens misshandel är då gästen vill ha påfyllning av ris. Denna likgiltighet finns också gentemot sonen som blir grovt mobbad av ett gäng ungdomar. Detta vet föräldrarna om, men de bryr sig inte minsta om hans situation förens fadern får en idé om att han kan spela in en dokumentärfilm om hur sonen blir mobbad. Det är alltså först när det finns en möjlighet att profitera på sin son som han ser en anledning att bry sig om honom. Mänskliga relationer är således underställda kaptalismens kvävande krafter.

Till slut så får dock fadern nog. Han våldtar och mördar sin medarbetare, och samma sekund som han överger samhällets normer och ideal om hur man skall agera, så finner han lycka. Detta gäller dock inte bara fadern, utan samtidigt så upptäcker modern en liknande njutning som sträcker sig bortom sin kropps naturliga funktionalitet – enormt lycklig över att ha upptäckt njutning så står hon länge och väl och sprutar bröstmjölk över den mystiska gästen. Och inte nog med det – tack vare mordet, så kommer familjen varandra för första gången varandra nära. I sina försök att först göra sig av med liket och sedan ta hand om sonens mobbare, så börjar familjen för första gången att fungera som en familj. Den avslutande bilden med fadern och dottern som suger på varsin av moderns bröstvårtor blir ett perfekt avslut för familjen som genom att förkasta samhällets ideal äntligen har insett värdet i varandra som människor.

I Teorema har vi alltså en överklassfamilj som lever ett till ytan perfekt liv, men som egentligen är otillfredsställd och död, men som har möjlighet att förändras om de verkligen vill och därmed finns det också möjlighet för samhället att förändras. I Visitor Q har det, till följd av att kapitalismen tillåtits fortsätta styra, gått så långt att människor inte längre är fungerande människor annat än till ytan, precis som familjen i Teorema. De två filmerna behandlar således ett liknande problem, men i två olika stadier, i två olika tider, men med snarlika utgångar.

Därmed kan man också se tidens gång i filmerna. Hos Pasolini finns en modernistisk prägel, vilket innebär att det åtminstone finns en möjlighet till politisk förändring (även om de hemsökande bilderna på fadern som hopplöst springer runt i öknen vittnar om ett misslyckande). Hos Miike finns det inte längre ett hopp om politisk förändring (vilket är en av aspekterna av postmodernism). Däremot finns det, precis som i Teorema, ett hopp om att det är genom att bryta sig loss ifrån samhället och dess ideal som man kan återfinna en slags mänsklighet inom sig själv (däremot skulle man ju kunna tänka sig att det finns en viss problematik i det faktum att vinsten i slutet av Visitor Q symboliseras av återupprättandet av den fungerande kärnfamiljen, men jag tror att det i det här fallet fungerar lika bra att läsa det som helt enkelt en återgång till mänskliga relationer och empati).

Miike är förstås inte i närheten av Pasolinis briljans, och inte heller kan Visitor Q – med sitt amatörmässiga hantverk och provokationer staplade på varandra till den grad att det stundtals blir provokation enbart för sakens skull – mäta sig med den fantastiska, mångbottnade och komplexa Teorema. Ändock vill jag mena att filmerna, trots skillnaderna i kvalité – även om jag också vill påpeka att Visitor Q är en ganska bra film, trots att den dras med ganska många brister -, kompletterar varandra på ett bra vis.

Trots Visitor Q‘s  lyckliga och hoppfulla slut, vill jag dock avsluta med att påpeka att det också finns ambivalens och nyans i filmen. Jag tänker framför allt på scenen där fadern har sex med sin arbetskollegas livlösa kropp och följande monolog utspelar sig emedan han för fullt knullar det stackars liket:

– Yes, you’re wet! You got wet! You’re dead, but you’re all wet!
– The mysteries of life are amazing! Even a corpse can get wet!
– This is amazing! Amazing!
– … Hey, this is shit!
– It’s not a mystery of life –  it’s shit!

Och oftare än man kanske vill, så är det nog precis så det slutar.

// Jack Brånfelt 

Taggar:, , , , , ,

3 responses to “Takashi Miike, Pier Paolo Pasolini och mystiska gäster”

  1. filipakerman says :

    För det första: jag vill absolut inte se Visitor Q!

    Och för det andra tycker jag att du gör en liten underlig tolkning av den avslutande bilden, nu har jag (uppenbarligen) inte sett filmen, men det verkar av det du skriver i övrigt att döma, att amningen snarare bör betraktas som ett ganska pessimistiskt slut. Här har vi kärnfamiljen förvisso, men redan i begynnelsen av kärnfamiljens bildande sker ett utbyte av varor – dvs. bröstmjölk. Hur kan det uppstå villkorslös kärlek i ett så villkorat förhållande som det mellan modern och barnet vid hennes barm?

    Pasolinis filmer verkar handla i väldigt hög grad om dessa frågor. Förutom Teorema har jag bara sett Medea, samt Svinstian (som jag gillat bäst hittills) som är känd för denna sköna fras: ”Jag har dödat min far. Jag har ätit människokött. Jag skälver av glädje.”

    Och för det sista undrar jag om du vet(/har en idé varför) dessa mystiska gäster dyker upp och försvinner. Jag har ingenting emot mysterier, men jag tycker en så symbolisk film som Teorema ganska mycket faller och står på främlingens symboliska roll. Tycker inte din text belyser detta. Men du kanske har någon idé?

  2. jackbranfelt says :

    Men att kärleken inte är villkorslös hör inte riktigt till (även om det du säger om utbytet av varor är intressant), utan det viktiga är snarare att familjen för första gången ser varandra som människor. Det blir möjligt för dem att älska och bry sig – att ställa upp för varandra utan att behöva tjäna någonting på det.

    Varför gästen dyker upp och försvinner har jag ingen aning om, men jag tycker heller inte att det är särskilt intressant eller att det skulle tillföra särskilt mycket (om ens någonting) om man visste det. I båda filmerna är den mystiska gästen en representation för en idé eller upplysning av något slag (jag tolkar gästen i Teorema som ett marxistiskt uppvaknande, men det finns utrymme för att tolka honom som ett religiöst uppvaknande, eller kanske rentav både och), och det intressanta är hur de olika medlemmarna i familjerna reagerar och förändras av att först komma i kontakt med och sedan fölora den här idén (eller kraften). Det intressanta är således det psykologiska, snarare än varför gästerna dyker upp.

    Egentligen borde jag dock se om filmen. Jag har inte sett den på länge och det lär finnas mycket att utveckla.

  3. filipakerman says :

    Nu tycker jag att du svarar alldeles utmärkt på – om inte ”varför” – så åtminstone ”vad” hans funktion är, och det är ju samma sak i detta sammanhang.

    Fast jag förstår inte varför du säger att det inte handlar om den villkorslösa kärleken som ju faktiskt är den grundläggande premissen för familjerelationens altruistiska karaktär, som i sin tur är skäl till att familjemedlemmar ställer upp för varandra utan att tjäna på det. Men jag tror att vi båda har rätt. I den avslutande bilden (och det gäller amning ö.h.t.) låter modern föda sina barn villkorlöst; jag antar att det här är din poäng varför slutet är optimistiskt. Å andra sidan så sker ett varuutbyte, och barnen rent bokstavligt suger ur varor ur sin mor. Är inte i så fall Miikes menade kommentar att visst har filmen visat upp en helt sjuk familj – men även om så är fallet sker denna sorts exploaterande av varandra inneboende i varje familjekoalitionen. Moderns blick mot publiken är dessutom ett beprövat grepp genom filmhistorien som ofta (oftast, skulle jag påstå!) signalerar ”det här är en film om er!” á la http://www.offoff.be/images/350breed/257.jpg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: