Spöket i hissen

Förra årets bästa album var Groupers två separata, men samtidigt ihopkopplade, A I A. Det är två skivor under gemensam rubrik. Jag kan inte alls förklara hur de två delarna binds samman, men i en intervju i Wire förklarade Grouper hur hennes musik påverkats av en uppväxt i ett litet samhälle norra Kalifornien, där hon uppfostrades i enighet med den sekt hon fötts in i. Med denna sekt medfördes ett tänkande som accepterade parallella världar; rumsrymdar mellan vad som till vardags kunde uppfattas. I titeln A I A ligger poängen således på mellanrummen mellan bokstäverna. På hålligheterna som inte märks men som påverkar oss.

Sambandet till musiken är uppenbart. På de två skivorna bredder sig mattor ut i utdragna toner som genererar ett spöklikt, drömskt resultat. Skelettet består av gitarr och sång, men dammlagrena ovanpå gör det svårt att uppfatta instrumenten som vad de är.  Det är omsvepande musik som sätter en mantel mellan öronens sinnesförnimmelser och ens övriga uppfattande av varandet. Grouper är i högsta grad en unik musiker, men knappast en unik musiker bara genom att konstruera denna sortens ljudväggar som jag försökt beskriva. För varje ljud som tillåts sippra in mellan takterna i en poplåt försvagas musikens eskapistiska funktion. På de två A I A-skivorna byggs en egen ljudvärld upp två gånger. Lyssnaren upplever de som ett fullständigt universum i lika hög grad som det universum som sedan gör sig påmind mellan skivorna. Med andra ord: universum ”A” förekommer två gånger och verkligheten, mellanrummet ”I” förekommer en gång, mellan de två ”A”:na. Inspirationen från världsåskådningen om parallella världar visar sig inte vara så flummig som man hade kunnat misstänka.

I mitt förra inlägg skrev jag om drömmar. Det beskrivna ”A” liknar på alla sätt drömmen. När den upplevs verkar den vara den, liksom drömmen, oberoende av den ”verkliga” världen. De motsvarar båda total eskapism. Men med ”A”:et i åtanke vill jag nu titta närmare på ”I”:et.

En filmskapare som hör hemma på ”I”:ets område är Robert Bresson. En dag kommer jag att berätta om min kluvna inställning till Bresson. Kanske hos en psykolog, kanske en annan gång här på denna blogg. Men inte nu.

Vad jag fascineras av i Bressons filmer är dels humor och hans spöken. De senare är relevanta för den här texten. Titta på den här sekvensen från hans film Djävulen, förmodligen (Le diable probablement, 1977).

I typisk Bresson-manér ser vi en serie moment som två av filmens karaktärer försätter sig med; en man och en kvinna kliver ut ur en hiss, hon går in och hämtar mat i kylskåpet medan han står kvar och tittar på hissen som åker ner igen. I slutet tar de trapporna istället för hissen som nu befinner sig på en annan våning.

Det är inte alltid lätt att lägga lika stor omsorg för varje scen. När en sådan här vardaglig scen förekommer är det lätt att släppa garden. Men det är en av filmens mest centrala scener.

Vad jag reagerade på i den här scenen var förstås något så enkelt som att hissen åker ner medan kvinnan är inne i lägenheten och att de två sedan tar trapporna. Just det faktum att Bresson gör en sådan trivial detalj till en scens essens gör den intressant, för då födds idéer i publikens huvuden. Ännu mer huvudbry uppstår just för att – vilket den som någonsin sett en film av Bresson vet – hans filmer verkligen förklarar allt, och att till synes ingenting lämnas oförklarat. Det är därför de små spöken som existerar trots allt blir så mycket större.

Är Bresson nu formalist och realist, så blir hans bild av verkligheten likväl ett eget universum. På samma sätt som jag placerat bilderna från Djävulen, förmodligen ovan, är hans flöde av uttänkt ihopklippta bildrutor en sorts bildväggar på samma sätt som Groupers flöde av utdragna ljud är ljudväggar. Men med sina spöken placerar Bresson ständigt ut fallgropar som gör att det inte går att fly in i hans filmer helt och hållet; sjunker jag för långt ner i realismen i Djävulen förmodligen kommer jag ta hissens oväntade rörelse som en helt rimlig sak (hissar går upp och ner hela tiden), men ställer jag fenomenet gentemot min tittarkontext läser jag hellre in att hissens rörelse betyder någonting särskilt.

För att reda ut vem som snodde hissen ifrån de två karaktärerna i bildföljden blev jag tvungen att leta i ”I”. I hissen på de senare bilderna i bildföljden, befinner sig naturligtvis inte en granne, eller ens en människa. I hissen finns ett spöke, en själ, en ängel, eller djävulen. Den sistnämnda är en rimlig gissning med tanke på filmens titel, men också på en senare busscen i filmen, där ett nytt spöke figurerar och där dessutom djävulen omnämns i en dialog. Samtidigt tyder titeln också just Djävulen, FÖRMODLIGEN, vilket tyder på att ingen tolkning är god nog för att cementeras som sann.

_

Imorgon (7/3-2012) spelar Grouper på Kägelbanan i Stockholm. 

 

/ Filip Åkerman

Taggar:, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: