Mina sena(re) bionätter

Galningar kommer denna söndag kväll samlas för att vallfärda till största möjliga skärmar. Om de kan, ger biografen Grand i Stockholm dem möjlighet att inta en tämligen stor skärm: en bioduk. Varför vallfärdar galningarna denna veckans sjunde dag, denna vilodag? Jo, de ska se på Oscarsgalan, och denna sänds direkt på bio Grand mellan klockan 23:00 söndag, till och med klockan 06:00 måndag… Och där fick vi också svaret på varför dessa pilgrimer är galna…

När jag tänker på att sitta många, många timmar i en biofåtölj börjar jag kallsvettas. Av spänning, nervositet och yrsel. När jag tänker på Oscarsgalan får jag dock huvudvärk. Jacks inlägg om racistisk Hollywood-film förra veckan svarar på varför. Men det är när jag tänker på riktigt sena biovisningar som jag känner mig allra ynkligast. Tanken på en biovisning som startar ungefär vid den tid på dygnet jag vanligtvis bekantar mig med herr Blund, och som sedan kommer pågå så länge att skägget hinner växa ut – och som dessutom mest kommer innehålla farbröder som försöker vara lustiga och simulerar stora feta falska leenden medan de delar ut pris till förra årets sämsta filmer – får mig att likna Becketts storebror. Samtidigt erkänner jag att den kollektiva upplevelse Grand erbjuder är ganska svårslagen. Jag förunnar de nattmänniskor som kan ta del av detta spektakel av burop, asgarv och tårar. Det är bara det att jag har annat för mig. Jag ska också på bio.

Jag brukar nämligen ibland gå på bio ända in på morgonkvisten. När det är dags för att göra i ordning sig för dagen reser jag mig upp och lämnar salongen. Ibland är jag där med vänner, ibland med främlingar, eller personer jag beundrar i smyg. Ibland är jag där helt själv. I mitt vakna tillstånd går jag på bio för att drömma mig bort till andra världar. När jag sover går jag på bio för att försöka försätta mig in i verklighetens problem. Stenhårt följer jag doktrin att aldrig befinna mig i den verklighet som jag är i, och på det sättet lever jag ständigt i en skuggtillvaro. Att se Oscarsgalan (en tillställning då världens problem ställs på sin spets) i realtid under de dygnets timmar då jag vanligtvis sover, vore alltså att bryta denna doktrin dubbelt upp.

Fast nej! Nu försade jag mig. Den verkliga anledningen till att Oscarsgalan besudlar mig på viktig drömtid är ju att det är då jag faktiskt tar itu med världens problem. Egentligen är det inte världens problem, utan enbart mina egna. Men i enighet med Maslows behovstrappa inkluderar pyramidens högsta fält (självförverkligande) också den bekräftelse som tillfredsställelsen att lösa världens problem ger.

Såhär kan det fungera. Exempelvis minns jag att jag var på min drömbio (som ser ut som Filmhusets biosalong Victor av någon anledning) för några veckor sedan och såg en patetiskt dålig film. Ändå var det här en av årets absolut viktigaste bioupplevelser. Hela den filmvetenskapklass som bloggarna på Djupfokus ingår i var där och utöver min egen insats var det minst sagt stökigt i salongen. Till och med Jack satt och gjorde ljud. Till slut vänder jag mig bak mot folkhavet och gör ”shh”-ljudet så högt jag förmår. Jag har gjort den största skadan, men därefter blir det tyst.

I slutet av drömmen straffas jag, fast antagligen inte därför. Jag står i foaljén och ut från biografen kommer Benjamin. Han tittar undrande på mig och frågar varför jag inte satt klart hela filmen. ”Men, det gjorde jag visst!”, svarar jag förtvivlat. När resten av klasskamraterna kommer ut ur biografen får jag reda på att mycket riktigt gick jag ut ur salongen en stund innan filmen tog slut; och inte nog med det, samtliga erkänner att filmen lyfte ordentligt i och med det storartade slutet. Jag blir vansinnigt arg och besviken på ett sätt jag inte kan minnas att jag någonsin blivit i mitt vakna tillstånd.

Naturligtvis gör drömmen en poäng av min (filmsnobb-?) vana och princip att sitta kvar under filmens eftertext. Det kan tyckas att drömmen gör poängen lite slarvigt eftersom anledningen till principen inte är så mycket för att jag är rädd för att missa någonting, som för att jag tycker det är trevligt att låta eftertexterna bli ett naturlig (och ibland rent nödvändig) fas från filmens värld till verkligheten. Å andra sidan ska jag inte vara alltför hård mot drömmen, som trots allt är skapad av min egen hjärna.

Häromnatten kom motivet tillbaka under ytterligare en stökig visning då jag (och Jack också, tror jag minsann!) plötsligt ställde oss upp för att markera att detta är biobeteende vi inte tolererar. Minns jag riktigt resulterade detta i att flera andra missnöjda i salongen följde vårt exempel.

Jag fascineras av dessa två fallstudier i hur min egen hjärna (mitt undermedvetna, om man tror på sådant) fungerar. Samma fascination för drömmen har nog många andra, men däribland freudianska Frankfurtskolepsykologen Erich Fromm, som i Det glömda språket skriver om symbolspråket som ett universellt känslospråk som praktiseras bland annat genom drömmen, men också genom myten. Symbolspråket, till skillnad till de lingvistiska språken, saknar begränsningar för att beskriva de innersta idéerna. Det vill säga: en dröm kan – till skillnad från en fras – beskriva subjektiva upplevelser; specifika rädslor, magpirr, färgförnimmelser, och så vidare. Vad som kan sägas, kan inte visas, såsom Wittgenstein skrev två decennier före Fromm. En riktlinje för en filmskapare borde vara att likt drömmens metod låta tala i symboler; i invecklade bilder bestående där var och en av beståndsdelarna implicerar på dröm/film-konsumenten, inte yttre idéer, utan inre. Inte budskap, men känslor. Symboler, enligt Fromm.

I mina drömmars biobesök kommer jag närmare de symboler som jag annars ertrappas med när jag ser en film. Jag har gett referat över några drömmars innehåll ovan och dessa kan få mig att lära mig mer om mig själv, men det viktiga ligger på nivån före. Genom att drömma om biografen tvingas jag förmedla, via symbolspråket, symboler på parallella plan. Dels i drömmen och dels i filmen i drömmen. Båda är skapta av mig, men på inget sätt gör detta filmen eller filmupplevelsen mindre intressant, utan tvärtom erbjuder det mig unika tillfällen att betrakta filmapparaten i dess helhet och på det sättet komma närmare både mig själv genom filmen och filmen genom mig själv. Ett biobesök i vaket tillstånd kan erbjuda en av filmskaparen förmedlad symbol å ena sidan, och låta mig placera in i en symbol i filmen å andra sidan.

Någon lustig kanske skulle kunna påstå att Oscarsgalan är tidsmässigt väl placerad eftersom då har ingen någonting annat för sig på annat håll. Jovisst, jag har. Det är då jag går på mina viktigaste biobesök.

/ Filip Åkerman

Taggar:, ,

2 responses to “Mina sena(re) bionätter”

  1. Benji says :

    Jävligt nice-utanför-boxen-inlägg!

Trackbacks / Pingbacks

  1. Visa drömmar och myter | Svensson - maj 15, 2013

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: