Total Recall – När gränsen mellan det smakfulla och det smaklösa suddas ut

Paul Verhoeven är en jäkligt märklig regissör. Nu har jag visserligen inte sett fler än fyra av hans filmer, men han tycks ständigt röra sig mellan å ena sidan smaklöst våld och klichéer, och å andra sidan, ibland, intelligenta frågeställningar och träffande kommentarer och kritik av vår samtid (Basic Instintic utgör dock ett undantag, eftersom den offrar hans typiska satir och intelligens för ett enbart osmakligt och sexistiskt vältrande i nakna kvinnokroppar). Häromdagen såg jag Total Recall (1990), och gränsen mellan det smaklösa och det smakfulla är suddigare än någonsin.

Det finns nämligen mycket som är jäkligt dåligt i Total Recall; det vältras i löjliga one-liners, Arnold Schwarzeneggers skådespel är under all kritik, det är väldigt mycket våld enbart för våldets skull, karaktärerna är tunna och intrigen är, framför allt under andra halvan, väldigt svag. Men allting är så enormt överdrivet och det är däri Verhoevens, och därmed också filmens, storhet ligger. Han använder sig av alla klyschor och genrekoventioner som hör action-genren till, men han gör det så överdrivet att det blir omöjligt att ta på allvar. Filmer fungerar mer som en kommentar kring det absurda i vad folk tycker om att titta på, snarare än en film som tror och gillar vad den själv är. Genom att allting är så fruktansvärt over the top så avslöjar filmen det absurda och enormt fåniga i genren som den själv är en del utav. Därför känns också Total Recall som en betydligt vettigare och smartare film än Rambo, Predator och Die Hard, trots att den till ytan verkar vara allt annat än smart.

Jag kan inte heller låta bli att uppskatta Verhoevens dystopiska framtidsvisioner. Det finns en vulgaritet som är vacker och spännande; det är mörkt och hopplöst, men samtidigt finns det mycket färger, vilket skär sig och skapar en intressant kontrast. Jag gillar smutsen och metallen. Jag gillar att det finns kvinnor med tre bröst och dvärgprostituerade som inte drar sig för att rycka fram ett maskingevär och skjuta ned en trupp poliser. Den dekadenta industrialiseringen känns träffsäker och både obehaglig och lite fin i sin absurditet.

Precis som i Robocop så är det storföretagen som styr. Ett människoliv spelar ingen större roll för den vinstdrivande kapitalisten i toppen av näringskedjan. Företagens framryckningar lämnar sjuka och svaga efter sig; hopplösa och förtryckta inväntar de sin död. Bortglömda och utstötta. På kontoren sitter skitonda affärsmän i kostym; de räknar pengar och skyr inga medel för att öka vinsten. Verhoeven rör sig inom tydliga gränser för vem som är ond och vem som är god. Det behöver dock inte nödvändigtvis vara ett minus; Bertolt Brecht menade att endimensionella stereotyper kan fungera som ett passande verktyg för att skildra essensen i en samhällsklass – det är precis vad Verhoeven gör i Total Recall.

I Verhoevens framtidsvision så har det gått så långt att det inte längre är någon skillnad mellan en människa och en maskin. Bådas existensberättande är deras möjlighet att generera vinst – det finns inget liv och inga känslor. Ett tydligt exempel på detta är scenen där Quaid och Melina blir attackerade av en enorm gruvmaskin. Quaid försöker försvara sig med en liten handhållen borr mot maskinens jättelika motsvarigheter. Samtidigt som maskinens borrar pentetrerar Quaids arm, så borrar han sönder en slang på grävmaskinen. I några korta klipp blir kopplingen mellan mänsklighet och maskinerier otydliga. Maskinens slangar som läcker olja påminner om Quaids arm som tappar blod, emedan Quaids tystnad och okänslighet över att få sin arm söndersliten är mer lik gruvmaskinens okänslighet än en mänsklig reaktion på smärta. Gränserna suddas ut. Människan skiljer sig inte längre ifrån maskinerna den har skapat – den är bara ett bland många medel i jakt på profit (vilket också är ett tema som finns i både Robocop och Starship Troopers). Kan man inte arbeta är man ingenting värd. I dessa dagar av privatiseringar och vinsthets så känns det i allra högsta grad relevant och aktuellt.

Det hela får dock ytterligare en dimension, eftersom detsamma också gäller för filmen i sig. Verhoeven använder sig av det som säljer, men han tar det alltid lite för långt för att man skall kunna ta det på allvar. Precis som människorna i filmens diegesis inte är mer än ett medel för profit, så får karaktärerna och händelserna i filmen som industriell produkt offra sin mänsklighet och anknytning till verkligheten för överdrivet våld, sex och underhållningsvärde – allt för att kunna maximera produktens vinst. Därför blir också själva filmen på en meta-nivå en del av hans kritik och kommentar av vårt vinststrävande och avhumaniserade samhälle.

Det finns dock en viss problematik med Verhoevens tillvägagångssätt. Genom att använda sig av samma bransch som filmen kritiserar blir han också en del av vad han kritiserar, vilket därmed också gör honom till en del av problemet. Genom att vältra sig i sådant som han vet säljer (även om han gör det för att kommentera det) så blir han publikfriande och många lär ta filmen för en i raden av Schwarzeneggers actionfilmer. Det känns inte omöjligt att Verhoevens kritik och kommentar kring åskådarns vanor och samhällets avhumanisering är för subtil för tittaren som bara är ute efter våld och tom underhållning (särskilt som det krävs att man har sett några av hans övriga filmer för att kunna placera den i perspektiv), och då hade det kanske varit bättre att överhuvudtaget inte göra filmen. Men samtidigt så tycker jag ju att den är både rolig och smart, trots att den också är dum och tråkig.

Vad som ytterligare bidrar till att filmen är lite smart är att det finns ett filosofiskt värde i filmen. Intrigen i sig är inte intelligent, men däremot finns det någonting smart i hur filmen behandlar många kunskap- och medvetandefilosofiska frågor. Man skall visserligen inte förvänta sig några genomträngande utforskningar av hur världen är och hur vi uppfattar den, men jag tycker ändå att det finns någonting fint i hur filmen, inom ramarna för en ointelligent actionfilm, problematiserar allt ifrån Descartes sats om ”jag tänker, alltså finns jag”, till hur verkligheten ter sig, om vi överhuvudtaget någonsin kan göra anspråk på att avgöra vad som är verklighet och om vad det är som faktiskt bestämmer vem man är. Att det hela också kopplas till potentialien som finns i teknologiska framsteg gör att det hela får ytterligare en dimension. Därför är det också skönt att Verhoeven i slutet väljer att lämna filmen öppen för tolkning. Till ytan gör filmen inga som helst anspråk på att vara intelligent, men någonstans därunder så finns det ändå någonting.

Således är jag väldigt kluven inför Total Recall. Som film sedd så är den i allra högsta grad tveksam. Intrigen är tunn, karaktärerna är ytliga och det är på tok för mycket meningslös action. Jag förstår mycket väl att det är det som är grejen med 80-talets actionfilmer (fastän Total Recall är gjord 1990, så fortsätter den i samma skola som den typiska macho-actionfilmen på 80-talet), men det är ändå en genre som jag tycker illa om. Däremot uppskattar jag vad Verhoeven kritiserar och hur han gör det. Han lyckas betydligt bättre med att göra en film för att kritisera mainstreamfilmen än vad Werner Herzog gjorde med sin genomusla Bad Lieutenant: Port of Call New (2009). Stundtals blir det dock lite väl mycket av one-liners, fånigheter (scenen där Quaid klär ut sig till kvinna är plågsamt dålig) och meningslöst våld, vilket gör att jag åtminstone delvis vill förkasta filmen som skräp. Ändå skrattar jag åt mycket utav tokigheterna, jag faller för den dystopiska framtidsbilden, och med både samhällskritiken och de filosofiska bitarna i åtanke så är det ändå svårt att inte tycka om den.

Åtminstone lite grann.

// Jack Brånfelt 

Taggar:, , , , , , , , ,

2 responses to “Total Recall – När gränsen mellan det smakfulla och det smaklösa suddas ut”

  1. Kalle Anka says :

    Nu säger du att du bara sett fyra filmer av Verhoeven, och anklagar Basic Instinct för osofistikerat vältrande i nakna kvinnokroppar. Faktum är att sexualitet är ett genomgående tema för Verhoeven. Kolla till exempel på Wat Zien Ik, Spetters, de Vierde Man, Show Girls och Flesh+Blood och se vad du tycker om framställningen av nakenhet och sexualitet i dem. Jag anser inte att Basic instinct är en vidare bra film, men jag tror att du skulle få ett annat ljus på den om du spanade in lite andra prylar från Verhoevens katalog.

    Vad jag personligen har att säga om just den här filmen är att det är det bästa sci-fi-äventyret sedan star wars-sagan (ep. IV-VI). Jag håller inte med om att intrigen är svag, den är ovanligt nyanserad för en action-film. Det finns mycket spektakulär action, det är spännande och inte alls förutsägbart. Man skulle kunna säga att Paul Verhoeven har en något slags mer skämtsam version av James Camerons gravallvarliga dystopiframställningar, och han har under sin hollywoodkarriär erlagt sig en stil som är totalt unik. Och det är i min mening alltid något positivt. Någonstans kan jag också tycka att det är helgerån att sabba en trash-pärla med en djupgående analys. Precis på samma sätt som man inte skickar en guide michelin-kritiker till ett schyss sibyllahak.

  2. jackbranfelt says :

    För det första: tack för din kommentar. (:

    Jo, jag har förstått att sexualitet är ett genomgående tema hos Verhoeven. Men samtidigt så är det en skillnad på sexualitet och sexism, och jag tyckte ofta att det kändes som att Basic Instinct ägnade sig åt det sistnämnda. Sharon Stone behandlas av kameran som om hon mest var där för att tittas på och det var väldigt många bilder på hennes nakna kropp som den manliga åskådaren skulle hänföras. Jag antar att det är så för att man som tittare skall identifiera sig med Douglas lust och hänförelse över just Stones kropp, men jag tycker inte att det är en bra ursäkt.

    När det gäller Total Recall så håller jag med om en del av vad du säger. Jag gillar Verhoevens stil och detsamma gäller hans dystopiska framtidsskildringar. Han är (eller var, eftersom han inte är verksam där längre) en frisk fläkt i Hollywood och jag skulle välja Verhoeven över en sopa som Cameron alla dagar i veckan. När det gäller analys så tycker jag alltid att det är värt att analysera en film. För min del så är Total Recall en film som enbart tjänar på att analyseras, men det har säkert att göra med att jag inte är något större fan av actionfilmer. Och det är nog också därför Total Recall inte riktigt föll mig i smaken, även om jag uppskattade många aspekter av filmen.

    Hur som helst så ser jag fram emot att se fler filmer av Verhoeven.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: