Hollywoods rasistiska antirasism

”Jag är inte alls rasist – en av mina bästa kompisar är faktiskt svart!”

Det är en bortförklaring som man ofta stöter på när någon vill bortförklara sina rasistiska åsikter, genom att påpeka att hen inte alls är rasistisk – trots att hen är det. I grund och botten är det säkerligen en avsaknad av självinsikt, alternativt att man helt enkelt hoppas få lite mer tyngd i sina argument – att lägga till ”jag är inte alls rasist…” får det att låta som att argumentet i baserat på fakta och ingenting i annat (fastän så inte är fallet).

Den här typen av ursäktande eller bortförklaringar är väldigt populärt i Hollywood, där man gärna, antingen på grund av brist av självinsikt eller att man helt enkelt vill förflytta fokuset ifrån sin egen rasism, gör filmer om antirasism, men som egentligen, i allra högsta grad, är problematiska. En typisk film i det här slaget är The Blind Side (John Lee Hancock, 2009), som förövrigt blev nominerad till en rad oscars. En annan film av liknande slag är en film vid namn The Help (Tate Taylor, 2011), även den oscarsnominerad (redan nu kan man se ett samband – inte nog med att Hollywood tycker om att göra denna typ av rasistisk antirasism, de tycker dessutom om att belöna sig själv för att dem gör det).

The Help utspelar sig  i södra USA under det tidiga 60-talet. Huvudkaraktären Skeeter är en ung flicka med författardrömmar som precis har återvänt till sin hemstad Jackson efter att ha gått på college. Väl där så får hon för sig att hon skall göra ett slag för de svarta genom att skriva en bok där hon återger berättelser ifrån ett antal olika mammys som handlar om hur det är att arbeta för vita familjer. Utifrån detta så byggs det upp en berättelse kring att man skall slåss för jämlikhet mellan olika etniciteter.

Och det låter ju inte dumt, kan man tycka. Men problemet är att filmen, bakom den här antirasistiska hinnan, är djupt rasistisk och mer fungerar som ett sätt för den borgerliga ideologin som styr Hollywood att skifta fokuset ifrån den riktiga rasismen – den rasism som utgör en enorm del av det amerikanska samhället och därmed också i Hollywood

Först och främst: det är en film om svarta som behandlas illa, men som i slutändan får det bättre. Men att låta en svart kvinna eller man leda den här kampen för ett steg närmare rättvisa vore otänkbart i Hollywood. Självklart är det en ung, vit och utbildad amerikansk flicka som skall engagera sig och se till så att alla mammys går samman och vågar ta steget – utan denna fritänkande unga vita amerikan så vore de svarta dömda till ett liv av hemskheter. Inte heller är det vilken kvinna som helst som står upp för de svarta, utan det är självklart oskulden. Hon som inte har dejtat någon kille och inte vill dejta någon kille (denna sistnämnda brytning mot Hollywoods heteronorm var dock någonting som till en början kändes som ett någorlunda lovande inslag, men sedan så struntande manusförfattaren i det och så började hon jaga en snygg pojkvän ändå).

Utöver att det är den vita, välutbildad och snygga flickan som är katalysator för de svartas uppvaknande så finns det också grova problem i hur de svarta porträtteras i filmen. Samtliga svarta i filmen är mammys, och mammys är just en av de klassiska stereotyperna när det gäller porträttering av svarta. Nästan alla mammys i filmen är  desexualiserade, runda, medelålders, gapiga och godhjärtade – precis som den typiska mammy-stereotypen. Den enda mammyn som inte faller inom mallen blir ihjälslagen av en polis en bit in i filmen. Det känns mycket lustigt att Hollywood försöker visa att man visst bryr sig om svarta, genom att porträttera alla svarta som samma gamla vanliga förtryckande stereotyp – de äter och pratar tillochmed frekvent om friterad kyckling.

Det finns nämligen inga andra svarta karaktärer i filmen. Tre män skymtar förbi lite snabbt (en präst, en servitör och en hustrumisshandlare – vars enda existens i filmen är i form av blåmärken på Minnies kropp), men i övrigt så förpassas alla karaktärer som inte är mammys till marginalen. Här finns inga intellektuella, inga utbildade, inga som vill slåss för sin sak. Sånt står de vita för. De svarta får istället helt och hållet porträtteras av överviktiga kvinnor, som står i stark kontrast till alla smala vita kvinnor som ska vara sexiga och snygga, som inte tillåts vara riktiga kvinnor, utan förpassas till desexualiserade mammor.

Någonting annat som är djupt problematiskt är att de svarta hembiträdena aldrig någonsin ifrågasätter att vara underordnade de vita. Aldrig någonsin får de för sig att det finns alternativ till att agera hushållsslav åt vita familjer. Aldrig är det någon av de svarta som känner att de äntligen har fått nog. Istället är det en vit kvinna som måste komma och påminna dem om att man kan faktiskt få det bättre än så här – ni får fortfarande vara slavar, men ni behöver åtminstonde inte lida lika mycket! Det tycker de låter som en utmärkt idé – det är ju inget fel i att vara lägre ställd än den vita rasen, så länge som de åtminstone är någorlunda snälla mot oss!

Ytterligare ett problem, som förstärker rasismen, är att man aldrig vågar skildra det vita förtrycket på ett någorlunda verkligt vis. Jag har förstås aldrig varit eller ens varit i närheten av den situationen, och inte heller kan jag föreställa mig hur det kan ha varit, men jag förstår ju mycket väl att det var betydligt värre att vara svart i 60-talets Mississippi än vad som skildras i den här filmen. De vita borgarna passar på att förvränga historien och förminska sitt eget förtryck, samtidigt som de vill visa att de faktiskt alltid slåss och har slagits för de svartas rättigheter.

Allt detta förpackas sedan i en sockersöt film som skall få åskådaren att känna för dessa stackars mammys och deras svårigheter, vilket är kraften i det kommersiella berättandet. Med hjälp av kontinuitetsklippning och ett linjärt och övertydligt berättande så kan man maskera den borgerliga ideologi som ligger bakom produktionen såväl som problemet som filmen säger sig bekämpa, samtidigt som det riktiga förtrycket i allra högsta grad fortsätter – framför allt i Hollywood.  Det kommer knappast som en överraskning att både regissören (som också har skrivit screenplay) och författaren bakom boken som filmen är baserad på är vita.

Med andra ord så är det ganska vidrigt. Å andra sidan kan man ju se det som att filmen faktiskt belyser problemen med rasism, men jag tycker nog att problematiken är alldeles för ytlig och karaktärerna alldeles för endimensionella för att det ska ha något som helst värde i det fallet. Dessutom finns det övriga problem, bland annat i hur alla kvinnor (med undantag för huvudkaraktären), oavsett hudfärg, alltid ser sig själv som naturligt underställda mannen.

Jag kan alltså inte släppa känslan av att det känns som en film som Hollywood slänger ur sig med jämna mellanrum – en film där Hollywood försöker förleda blickarna ifrån sin egen rasism genom att visa hur mycket de bryr sig om svartas kamp för jämställdhet. En typisk ”jag är inte alls rasistisk, kolla hur mycket vi belyser och bekämpar afroamerikanernas problem!”, helt enkelt. Problemet är också att de allra flesta kommer köpa det. De kommer inte ifrågasätta problematiken i skildringen, istället kommer den att kallas för en film som handlar om ett viktigt problem, trots att vad filmen egentligen gör är att flytta fokuset bort ifrån det riktiga problemet.

Därför känns det också som en film som är gjord för att bli oscarsnominerad –  Oscarsgalan blir ett naturligt och mycket effektivt steg i Hollywoods maskering av sin egen rasism som antirasism.

// Jack Brånfelt 

Taggar:, , , , , ,

Trackbacks / Pingbacks

  1. Mina sena(re) bionätter « Djupfokus - februari 26, 2012

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: