Bortglömda konstnärers bortglömda drömmar

No idea’s original, there’s nothing new under the sun
It’s never what you do, but how it’s done

När jag som 14-åring, för första gången, hörde Nas rappa dessa rader i inledningen till No Idea’s Original, så var postmodernism, för mig, ett okänt begrepp. Att påstå att jag spenderade nätter grubblandes över konstnärens död vore en lögn, men raderna och dess innebörd stannade kvar hos mig. Vad är meningen med att göra någonting, om allting redan har gjorts?

I sin senaste film, Cave of Forgotten Dreams (2010), så tar Werner Herzog oss med på en resa i tiden, rummet och våra drömmar – en resa där konstnärsskapet och originalitet ställs på kant. I Chauvetgrottan i södra Frankrike finns de äldsta kända grottmålningar (som beräknas vara ca 30 000 år gamla) och där har Herzog fått tillåtelse att filma. Resultatet är 80 minuter av förtrollande vackra bilder och en drömlik atmosfär, där målningarna tillåts tala för sig själva och i tittarens medvetande tillåts anta vilka kringliggande berättelser som helst.

Målningarna, med undantag för en bild, skildrar djur av olika slag. Ofta visar målarna också prov på en enastående känsla för inte bara rörelse, utan också för kompositioner och för hur man skall använda den ojämna bergsytan till att skapa illusionen av djup. Således blir det också passande att Herzog väljer att filma i 3D – grottmålningarna och hur de är utformade på den ojämna grottväggen kommer ofta till sin rätt på ett sätt som, jag kan tänka mig, hade varit otänkbart utan 3D. Herzog dokumenterar de äldsta målningarna, med den senaste teknologin, men effekten är i stort sett densamma som konstnärerna avsåg för 30 000 år sedan.

I den här grottan så ser Herzog ett gäng visionärer; människor som för 30 000 år sedan skapade den första filmen (eller protofilmen, om man så vill) – här finns illusionen av rörelse och djup, ett berättande och, tillochmed, en visningskontext som inte skiljer sig särskilt mycket ifrån 1900-talets biokultur. När vi går på bio, så slår vi oss ned i ett mörklagt rum, där vi stirrar på en till synes tom yta på väggen. Den tomma väggen börjar sedan sjuda av liv tack vare ljuset som dansar framför våra ögon. Detsamma gällde våra förfäder för 30 000 år sedan. Till skillnad ifrån en bio, så satt de i en grotta; till skillnad ifrån en projektor så tände de brasor – men gemensamt är att vi båda hänfördes av dansande illusioner på en vägg.

Lika lite som en målning kan vara en realistisk avbildning av verkligheten, så kan inte heller en film vara det. Man kan ge en realistisk bild av någonting, men man kan aldrig göra en realistisk avbildning. Men eftersom en illusion är just en illusion, så finns det inte heller någon korrekt tolkning. Och det blir väl just inte mer tydligt än i Cave of Forgotten Dreams, eftersom vi i Chauvetgrottan får ta del av målningar vars kontext eller mening vi har en väldigt liten föreståelse för. Vad konstnärerna ämnade förmedla med sina hästar, oxar, lejon och handavtryck – vad deras berättelser handlar om – det kan vi inte annat än att spekulera i. Herzog säger det själv under filmen – det finns ingen sanning.

Konstnären är död. Åskådaren skapar konsten. När en man eller kvinna för 30 000 år sedan fick för sig att odödliggöra sin handflata i form av handavtryck på en bergvägg i röd färg, så hade hen inte oss i åtanke, och avtryckens mening var säkerligen inte den som vi uppfattar. Men genom att sätta sitt avtryck där så säger hen någonting om sin samtid. Genom att måla ett grottlejon eller en mammut så säger de någonting om deras samtid som vi annars aldrig kunnat få ta del av. Det blir således ändå ett meddelande, även om dess verk får en annan mening i våra ögon. Om det sedan är sant eller inte är en annan femma, men det är också varken intressant eller möjligt att veta.  Historien är förgången, och allt vi kan göra är att, i viss mån, återskapa den.

Konsten blir således någonting som överlever tidens gång. Långt efter att konstnären och dennes avsikt har dött och glömt borts lever verket kvar. Dess mening förändras, men den säger ändå någonting om sin samtid. Konsten blir alltså vår enda riktiga kontakt med det förgångna. Men konst är också ett sätt för människan att överleva sin egen död. Herzog har en fascination för märkliga människor som på ett eller annat vis försöker övervinna sina mänskliga begränsningar, och även om upphovsmännen bakom målningarna kanske inte hade det i åtanke, så kan man definitivt se dem som några som övervann sin mänsklighet – inte bara har de på sin egen tid förtrollat sina medmänniskor med sina drömska porträtt och berättelser om djur, utan 30 000 år senare så fortsätter människor att betrakta och trollbindas av dessa sofistikerade och fantastiska målningar.

Därmed är det också en film som i allra högsta grad speglar vårt postmodernistiska samhälle. För 30 000 år sedan så gjorde man film (om än i en väldigt infantil form), man spelade musik (i filmen demonstreras en flöjt som bygger på den pentatoniska skalan – samma som används i många kulturer utöver världen; blues utgörs, exempelvis, nästan huvudsakligen av den pentatoniska skalan), man avbildade kvinnor med stora bröst och man ägnade sig åt religiösa och spirituella förklaringsmodeller för verkligheten. Likheterna med oss är slående, trots den, i mänskliga mått mätt, långa tid som har passerat.

Kanske kommer man om ytterligare 30 000 år gräva fram Cave of Forgotten Dreams och tolka den på ett helt annat sätt än vad jag gör. Kanske kommer de också att förtrollas av grottmålningarnas sofistikerade och fantasifulla utformning; hur de tycks röra på sig över den ojämna bergväggen; hur levande och fräscha bilderna ser ut än idag. Kanske kommer filmen sedan länge vara förstörd. Kanske kommer Werner Herzog vara en bland alla andra bortglömda konstnärer.

I vilket fall som helst är Cave of Forgotten Dreams en fin, intressant och stundtals mycket vacker film om konstnärskap, historia och, kanske framför allt, drömmar.

Men jag vet fortfarande inte om jag gillar postmodernism.

 // Jack Brånfelt

Taggar:, , , , ,

One response to “Bortglömda konstnärers bortglömda drömmar”

  1. filipakerman says :

    När man läser det här känns hela det postmodernistiska fenomenet lite dumt. Det är som du (och Nas) säger (/rappar) uppenbart att ingenting är nytt under solen, men genom att införa ”postmodernism” som term får man ju någonting nytt och det är ju det som är idiotiskt på något sätt. Jag har ju inte sett Herzog-filmen förrän imorgon, men Herzog verkar – ditt inlägg att döma – dekonstruktuera á la den gamla skolan just sådan terminologi.

    Konstbegreppet – och där inkluderat idén om den originella idén – är ju en konstruktion grundad på just sådana här grottmålningar. Precis som alla konstruktioner bygger konst på någonting som inte är konst (grottmålningarna). Det är fascinerande att man kan skapa en 3D-film och återskapa någonting som påminner om den där ursprungliga som du beskriver (biografens/grottans djup och isolerande effekt). Det visar på hur väl konstbegreppet bevarats, och det finns många andra konstruktioner som etsat sig ännu tydligare fast.

    Samtidigt visar modern konst på att konstruktioner aldrig kan vara riktigt täta. Det är därför postmodernism uppstått som term, men likväl uppstår bara ytterligare en konstruktion. Kan man bara säga att allt är strukturer och inte samtidigt ge sin egen insikt ett namn? Jag tror att postmodernism är ett ont måste som uppstått av goda skäl.

    Man säger att sedan dess inträdde har det slutat komma nya idéer, men det är väl knappast sant. Snarare har man bara slutat bry sig om att dölja att idéerna inte är nya.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: